Jag älskar Familjen Addams. Jag älskar seriestrippen, 60-talsserien, den tecknade versionen och filmerna med Christopher Lloyd som Fester. Jag älskar rådiggar Broadway-musikalen och den skrikiga 90-talsrebooten har sin charm. Jag kan till och med tolerera de senaste datoranimerade filmerna, som inte riktigt nådde upp till franchisens storhet. Netflix TV-adaption med den kusliga familjemedlemmen Wednesday i täten markerar däremot första Addams-adaptionen som jag aktivt avskydde från början till slut.
Premissen sätter tonårsflickan Wednesday i huvudrollen i vad som bäst kan beskrivas som en platt ungdomsshow utan några som helst överraskningar. Efter att Wednesday kastar bussar pirayor på lillbrorsan Pugsleys mobbare skickas hon snabbt iväg till en annan skola för att inte åtalas för mordförsök. Skolan heter Nevermore och är en skola för udda ungdomar som inte passar in i samhället. Redan här har serieskaparna sjabblat till Familjen Addams. Om resten av casten också är freaks, vad är då ens poängen med familjen Addams överhuvudtaget? Här kastas Wednesday in i en värld av varulvar, sirener, vampyrer och "shape shifters", men det riktiga monstret är - hör och häpna - människan! Ni förstår, det är omvärldens "normies" (som de så trendigt heter) som står för den verkliga ondskan i serien. Kulturkrockarna, som ju var en av seriestrippens kärnpunkter, är i princip raderade i denna tolkning och de "normala" är mer ytliga än i tidigare tolkningar. Wednesday är ett praktexempel av en Mary Sue som ursprungligen är lite för udda för internatskolans invånare (som ju består av monster), men som älskas ändå villkorslöst och trots att serieskaparna försöker bearbeta hennes skadliga beteende förblir hon en endimensionell karaktär ända in till slutet.
Addams lekfulla våld mot varandra har alltid varit mer antytt än blodigt, men när Wednesday kastrerar en mobbare med pirayor känns det som att serieskaparna inte har förstått källmaterialet överhuvudtaget.
Det är tydligt att Netflix ville ha en ny Sabrina och School for Good and Evil, där resultatet mest blev en i raden av inspirationslösa ungdomsshower med Riverdale-vibbar. Inte ens Tim Burtons inblandning märks av, som ju regisserade en del av avsnitten och som ju har önskat göra något Addams-relaterat i flera år nu. Wednesday är ett taffligt försök att injicera modernitet i franchisen, där ett horribelt triangeldrama och ett mordmysterium står på menyn. Så originellt! Intrigen trampar vatten tills det är dags att avslöja den verkliga antagonisten, vilket var något jag räknade ut redan i första eller andra avsnittet. Inte ens gästspelen från Wednesdays övriga familj piggar upp, då resten av familjen inte har någon vidare relevans till mordgåtan och är mest skuggor av betydligt starkare gestaltningar från förr. Att Catherine Zeta-Jones som Morticia inte användes mer kändes ju lagom trist, men samtidigt känns Wednesday också precis som resten av Addams-klanen så icke-karaktäristiska att det kanske var lika bra att inte köra ner deras rykte helt i smutsen.
Jag gillar Jenna Ortegas deadpan-tolkning och några av hennes repliker, som mest är en imitation av Christina Riccis fantastiska prestation i originalfilmerna. Jag gillar också birollsinnehavaren Thing, som är den mest nyanserade och uttrycksfulla av övriga karaktärer - och det är ju bara en vandrande hand! I övrigt har jag inte mycket positivt att säga om detta sövande tonårsmysterium och för att vara så smockad av monster och svartkonst är TV-serien i sig alldeles för ordinär och platt. Jag hade önskat mig en mer regelrätt Addams-show om familjen i sig, men får motvilligt acceptera att Netflix är mer intresserade av att nå unga tittare som har skadats av sociala medier än att skapa en genuin adaption av Charles Addams älskade karaktärer.