When a Stranger Calls

Stillhet och tystnad kan ibland vara det allra effektivaste sättet att göra en skräckfilm bra. Långa, svepande tagningar där endast karaktärernas andhämtning och några enstaka bakgrundsljud kan höras, det är grejer det. Tyvärr tar man många gånger dessa knep till löjliga nivåer i When a stranger calls och överdoserar långa tagningar som utmynnar i precis...ingenting.

Under större delen av filmen händer följande; Camilla Belle (hon som spelar huvudrollen) sitter i soffan, telefonen ringer, hon ser rädd ut men lyfter luren ändå, personen på andra sidan linjen lägger på, hon ser ännu mer rädd ut. 2 minuter senare inträffar samma procedur igen och drygt 1 minut efter det att telefonterroristen lagt på för andra gången, så ringer telefonen igen, Camilla Belle tar då mod till sig och skriker "vad vill du mig?" bara för att upptäcka att det är A.) hennes väninna eller B.) hennes pojkvän som ringer. Men givetvis är det inte hennes vänner som ringt föregående samtal. Det är en fullblodsgalning som trappar upp de flåsande samtalen med att börja fråga "har du tittat till barnen?" samt lite värre saker.

Det är lätt att förstå rädslan hos huvudpersonen, barnvakten Jill. Hon befinner sig i ett stort hus mitt ute i ödemarken och som enda sällskap har hon en hushållerska som knappt syns till och två småbarn som ligger och snarksover på övervåningen. Klart som fan att man då hade blivit rädd ifall en galning ringer och terroriserar en. Vad man däremot inte kan förstå är hur hon hela tiden kan vara så naiv. Det är en skräckfilm, jag vet, och då får man räkna med många dumma val från karaktärernas sida - men samtidigt vore det uppfriskande att någongång serveras smarta individer som inte sitter med ryggen mot en öppning och som faktiskt tycker det är märkligt när garageporten plötsligt står vidöppen. Klyschor hade jag dock räknat med redan innan titten, så det är inget jag tänker hålla som en större nackdel, men lite störande är dem allt.

When a stranger calls är sina brister till trots en tät och spännande skräckfilm, hyfsat välspelad och snyggt plåtad. Att man dessutom haft den goda smaken att välja Lance Henriksen som telefonrösten som skrämmer Jill ger pluspoäng bara det. Se bara till att inte förvänta dig något mästerverk utan vare sig klyschor eller döda stunder, gå istället in med förhoppningar om att bli måttligt skrämd och njut av stunden.

DVD-utgåvan från Universal ökar atmosfären med ett grymt välmixat surroundljud och en bild som inte är långt ifrån referensmaterial. Skarp och tydlig. Extramaterial finns det hyfsat gott om, bland annat bortklippta scener och kommentarspår. Trevligt.