White Men Can't Jump (Disney+)

"We goin' sizzler! We goin' sizzler!"

"It's all in the wriiist!"

"Hey baby, I don't mean to brag... but I'm the greatest!"

Munhuggandet på basketplanen där på Venice Beach i början av det färgglada 90-talet i kunggubben Ron Sheltons ikoniska basketkomedi sitter fastetsade i mitt bakhuvud. Jag var nyss fyllda 14 när White Man Can't Jump först gick upp på bio och mitt liv bestod av primärt två saker; TV-spel och basket. Jag tränade tre gånger i veckan med två olika lag samt spelade matcher söndagar och naturligtvis blev den här filmen väldigt snabbt en av mina favoriter. Kontrasten mellan den flashigt extroverte showspelaren Sidney Deane (Wesley Snipes) och den mer blygsamt tystlåtne men ännu skickligare spelaren Billy Hoyle (Woody Harrelson) var klockren och manuset var sylvasst, roligt, träffsäkert, charmigt och proppat av personlighet.

När jag fick nys om att det skulle göras en nyversion av den här filmen blev jag instinktivt skeptisk. När jag fick veta att de rollbesatt en rappare som i princip aldrig pysslat med skådespeleri tidigare samt en nykomling vars främsta arbetserfarenhet stavas Teen Wolf, började en viss skepsis bubbla upp, om vi säger så. Nu är den släppt, via Hulu, på Disney Plus och jag såg den under gårdagskvällen, vilket jag borde struntat i. För precis som med så ofantligt många andra remakes är detta bara en lång, grumligt geggig skymf mot ett original som inte alls hade behövts göras på nytt.

Handlingen är i stora drag densamma även om det gjorts massa ändringar här som inte går att begripa. Sinqua Walls spelar Kamal, före detta college-löfte och nu avdankad pick up-spelare medan hiphop-stjärnan Jack Harlow spelar den vita killen, som inte kan dunka (Jeremy). De blir vänner för att tillsammans försöka spela sig ur den ekonomisk knipa som de båda sitter i och på vägen blir det bråk, en del långskott och bedrövligt dålig dialog.

Till att börja med är denna poänglösa nyversion sådär planlöst uddlöst seg och mjäkig som film kan vara när manusförfattaren samt regissören inte riktigt kommit överens om vare sig ton eller tempo. Jeremy påminner ingenting om Billy Hoyle från originalet och Kamal påminner ännu mindre om Sniper-figuren Sidney. Sidofigurerna är heller inte ens i närheten av desamma som i originalet, vilket för mig gör att detta känns som en film som utan tvekan hade kunnat döpas till något annat. Hoop Dreams. Street Ball. Vad som helst förutom just White Men Can't Jump, hade fungerat mycket bättre.

Walls är färglöst stel i rollen som Kamal, lämnar inga bestående intryck. Harlow är stundtals en smula charmig men blir så snackigt babblig och säger så mycket ovidkommande nonsens i så många av scenerna att man som tittare slutar koncentrera sig. Sidostoryn om lånehajarna, om Glorias Jeapordy-drömmar, om vadslagningsmatchen mot säkerhetsvakterna... Allt det där har raderats för att istället ersatts av nonsens om Tiktok, Instagram och annat gorm som verkligen inte tillför nånting utöver renodlad irritation. Har man aldrig tidigare sett White Men Can't Jump (1992) skulle det ha kunnat existera någon slags mening ändå med att se denna film men med tanke på att det mesta bara känns som gaggigt, bladdrigt, ovidkommande nonsens är det svårt att inte såga den, oavsett.

Det blir såklart inte direkt bättre av att basketportionen är så pass kass som den är. I originalfilmen förlitade sig regissör Ron Shelton mycket på Woodys kapacitet som point guard (han var en väldigt kapabel college-spelare innan han hoppade in i filmvärlden) medan det i nyversionen mest liknar inrepat trams med absolut noll variation. Sinqua Walls har på samma sätt ett förflutet som college-spelare på framförallt USF (spelade guard i tre år) men det märks aldrig här då basketen liksom aldrig får ta plats riktigt. Det enda som sker är att Kamal checkar bollen, får en screen från Jeremy (eller tvärtom) för att sen gå på skott. Om och om och om igen. Visst spelar Harlow bollen mellan benen ett par gånger men den där snygga, välplanerat rappa och roliga street-basketen som spelades i originalet lyser med sin frånvaro här, vilket jag tycker känns bisarrt.