Wilderness

Taglinen lyder "It´s not about revenge, it´s about punishment", ungefär som om att det var vilken Steven Seagal-rulle som helst. I själva verket är Wilderness en tämligen kritikerhyllad rysare från det tedrickande öriket gjord av regissören Michael J Bassett som debuterade med inte alls så pjåkiga Deathwatch häromåret. Lite av känslan från Deathwatch känns igen i Wilderness, framförallt hans val att kombinera skräck med överlevnadstema och inslagen av iögonfallande fysiska kroppsskador.

Inledningen av filmen utspelar sig i ett dystert hårdkokt ungdomsfängelse där en av internerna precis snittat lite i handleden och lämnat jordelivet. Hans cellkamrater skickas till en vildbevuxen öde ö som straff för att de genom sin mobbing ska ha drivit honom till självmord. Den där öde ön visar sig dock inte vara speciellt öde, först möter gruppen ett tjejgäng som också är på vildmarkscamping och sedan möter de en alkoholiserad(?) luffare. Och sist men inte minst stöter de på en Rambo-typ som roar sig med att skära av halsar och genomborra folk med pilar. Rambo-Robinsons syfte är lite dunkelt från början men visar sig sedan handla om "It´s not about revenge, it´s about punishment". Klart som korvspad, häpp-häpp.

Jag förstår vad det är som har föranlett en del kritiker att kalla detta för bra skräck. Den har ett annorlunda anslag och utspelar sig i miljöer som är relativt sällsynta inom klassisk skräckfilm. Addera sedan att dödsfallen är hyfsat spektakulära; en stackare blir pilbågsgenomborrad och sedan söndersliten av hundar (liraren här nere på tredje bilden) och en annan otursnisse trillar och hamnar med ansiktet i en lite mer rejäl variant av en rävsax. Har man sedan överseende med taffliga dialoger och ett lite överdrivet karaktärsgalleri så har man faktiskt en underhållande vildmarksskräckis. Sedan finns det så klart en viss skillnad på bra och underhållande och Wilderness hamnar i den sistnämnda kategorin. Fast det är bättre att hamna där än på andra mindre smickrande ställen.