Win Win

Filmen:
Thomas McCarthy sprutar inte direkt filmer ur sig. Men han gör det väldigt bra när han väl ställer sig bakom kameran. Han har under drygt 10 års tid endast gjort tre stycken filmer - den fullkomligt briljanta The Station Agent med Game of Thrones-sköningen Peter Dinklage, hjärtvärmande The Visitor där Richard Jenkins gjorde sitt livs roll och nu senast Win Win med Paul Giamatti där brottning och familjeliv möts i en myspysunderhållande dramakomedi.

Kritikerna runtom i världen har höjt den till skyarna och betygen har genomgående varit riktigt höga. Ändå kunde jag inte låta bli att känna mig aningen skeptisk innan jag såg filmen. Trailern sålde mig inte riktigt och Petter dundersågning av filmen i sin blogg hjälpte knappast till att bygga någon vidare pepp. Men jag gillade faktiskt Win Win och min ställning som redaktionens mest blödiga människa är fortfarande ohotad efter att ha myst mig igenom filmen med en varm känsla i magen under hela titten.

Då är ändå inte Win Win någon märkvärdig film. Berättelsen om hur Giamattis karaktär Mike, en advokat/familjefar/brottartränare i behov av pengar, tar på sig uppgiften att vara förmyndare till en dement gammal man vid namn Leo och istället för att sköta om honom skriver in Leo på ett ålderdomshem samtidigt som han fortsätter få betalt för omvårdnaden av gubben i fråga kompliceras en aning när Leos barnbarn kommer in i bilden. Men det hela utmynnar ganska snabbt till ett typiskt helylledrama där barnbarnet som kommer från en trasig familj med missbrukarmamma i det närmsta adopteras till Giamattis familj. Där får han känna på hur det är att vara älskad och vinner snabbt Giamattis beundran genom att vara en jäkel på att brottas.

Win Win handlar mycket om moraliska dilemman och om vikten att finnas till för varandra. Hur Mike tror sig ha funnit den perfekta winwin-situationen där han får betalt för någonting han egentligen inte gör, men också hur hans familj tar sig an Leos barnbarn där frun till en början är väldigt tveksam till det hela, men snart inser hur han är som sonen de aldrig fick. McCarthy blandar och ger under filmens gång. Hela biten med missbrukarmamman, hopplöst felcastad med Rose från Two and a Half Men, fungerar inte riktigt och ibland blir humorn för tramsig för sitt eget bästa. Men mycket träffar rätt också. Stämningen är hur mysig som helst, dialogerna klockrena och Giamattis skådespeleri är som vanligt alldeles briljant. Han är i gott sällskap med Amy Ryan, Bobby Cannavale och Burt Young som alla gör bra ifrån sig i biroller.

Win Win är precis som McCarthys tidigare filmer en varm och upplyftande berättelse om människoöden som lever mycket på sina skådespelare och de fina dialogerna. Här finns värme, humor och drama i en skön mix. Men trots detta når aldrig riktigt Win Win upp till samma nivåer som The Station Agent och The Visitor. Den tappar lite mot slutet och känns bitvis ganska poänglös när fokus läggs på fel saker, men på det stora hela är det en mysig och underhållande liten film som värmer fint i vårrusket.

Bilden:
Win Win levereras med en väldigt trevlig bildtransfer där färgerna verkligen sticker ut, på ett positivt sätt, med sina fylliga och värmande toner som perfekt fångar upp höstkänslan som genomsyrar filmen. Skärpan är bra (men inte överväldigande) med fin dynamik och läcker detaljrikedom som gör det till en fröjd att titta på filmens fina foto, medan svärtan hela tiden håller sig på stabila nivåer. En riktigt bra bildkvalitet, helt enkelt.

Bilden är kodad i AVC och har formatet 1.85:1.

Ljudet:
Det här är knappast en film du plockar fram för att pröva vad dina högtalare går för, men Win Wins DTS-HD Master Audio 5.1-spår gör ett lysande jobb i det tysta. Dialogerna fångas upp med underbar precision och tydlighet, medan musikinslagen ligger som ett täcke över ljudbilden och de få anmärkningsvärda surroundeffekterna som filmen bjuder på sker framförallt i brottningsscenerna där samtliga högtalare nyttjas på ett bra sätt.

Extramaterialet:
Ett par bortklippta scener, ett par korta featurettes som inte är särskilt intressanta, en trailer för filmen och så en mysig musikvideo med kungarna i bandet The National.