Winter Passing

Skådespelerskan Reese Holdin blir erbjuden 100 000 dollar av ett bokförlag som är intresserade av de brev som hennes far, berömd författare, en gång i tiden skrev till sin blivande fru och tillika Reese mamma. I samband med detta beslutar sig Reese för att besöka sin far. Det har gått många år sedan de träffades sist och mötet kommer att bli rejält känslosamt.

Winter Passing är ett stillsamt drama i valiumtempo. Ingenting jäktas fram och man låter tystnaden få det sista ordet i många scener. Det är en speciell känsla. Zooey Deschanel spelar huvudrollen som Reese och gör det med bravur. Hennes utstrålning går långt utanför TV-apparaten och den grymma karisman knockar bort motståndet från samtliga motspelare. Inte ens pålitliga Ed Harris har någonting att sätta emot. Harris gestaltar för övrigt den något udda fadern till Reese på ett ganska väntat sätt. Varför ser nästan alltid tokiga författare likadana ut på film?

Det är en konstig stämning som genomsyrar Winter Passing. Gripande scener kring relationsproblem varvas med skrattframkallande absurditeter. Det valiumsega berättandet har sen både sina för- och nackdelar. Ena stunden njuter man till fullo av det lååångsamma tempot som ger vissa scener en uppfriskande drömsk känsla. Bara för att i nästa börja skruva på sig och känna att långsamheten kanske blir lite väl påtaglig. Winter Passing har också lite svårt med trovärdigheten när Will Ferrell dyker upp i en seriös roll. Det känns som att se en sketch ur Saturday Night Live där Ferrell parodierar en karaktär ur en dramafilm. Han är egentligen inte dålig på att agera, men man har så starka minnen om den roliga Ferrell i bakhuvudet att trovärdigheten minskar avsevärt.

Winter Passing överraskade mig ändå positivt. Den både roar (med en slags absurd lågmäld humor) och griper tag i en. Knappast en särskilt originell film på det stora hela, men likt förbannat överraskas man gång på gång över hur härligt flyt det är på allting från dialog till skådespel. Kul.