Tom Clancy-karaktären John Kelly/Clark (hans antialias efter att ha "gått lös" på Washington-eliten) har varit närvarande i flera av Jack Ryan-filmerna genom åren och då i lite olika skepnader. Willem Dafoes version i Harrison Ford-rullen Påtaglig fara var en dödlig men mer planerande spion medan Liev Schreibers Clark var en mer... Mer vildsint, skjutglad dåre i Ben Affleck-thrillern The Sum of All Fears. I nysläppta Amazon Prime-thrillern Without Remorse är det stekheta Sicario/Wind Rier-författaren Taylor Sheridan som grävt runt lite i Tom Clancys originalhistoria och stöpt om karaktären till en mer rakryggad, typisk actionhjälte som den här gången gestaltas av Creed-stjärnan Michael B Jordan.
I Without Remorse får vi träffa specialsoldaten Kelly som under ett hemligt uppdrag i Syrien tvingas panga ned ett antal vapenhandlande ryssar som visar sig vara delar av Murmansk-maffian och innan John vet ordet av har en våldsam hämndaktion från ryssarnas sida skapat rätt ordentliga problem för hela den hemvändande specialplutonen. Det som följer är en mix av traditionellt, förutsägbart politiskt rävspel, korruption, konspirationsgegg och renodlade eldstrider mellan vrålande ryska terrorister och amerikanska überhjältar, med inkastade småscener där Kelly blir satt i finkan, bränner upp lyxbilar på öppen gata samt skrikgråter en del. Det börjar rätt bra. Inte mästerligt men rätt bra. Jordan är övertygande i rollen som modest, trygg, kapabel och ytterst dödlig Navy Seals-pitt medan Jamie Bell gör en lagom sliskig CIA-operatör med tillräckligt många baktankar för att dräpa en hel häst.
För regin står Gomorra-gubben Stefano Sollima och även om jag saknar den där riktigt mörka, lortigt barnförbjudna tonen från hans TV-serie gör han ett hyfsat snyggt jobb under framförallt den inledande timmen med att bygga upp John som karaktär och det hot han står inför. Jag gillar även försvarsminister Clay spelad av en Guy Pearce med oroväckande mycket hårgelé samt Lauren London som Kelly fru Pam. Jag är däremot inte alls särskilt förtjust i löjtnant Greer spelad av Jodie Turner-Smith, som har rejäla problem med pondus och närvaro i den här filmen, vilket får hennes kvinnliga Seal-soldat att kännas kvoterat larvig och lika realistisk som om jag skulle försöka mig på att spela ninja (stelopererad och allt).
Det huvudsakliga problemet med den här filmen är dock vare sig Greer eller hur förutsägbart supertypisk den känns, i slutändan. Istället är det den mycket svaga sista akten och hur miljöer, skurkar och soldaternas logik känns som något som rafsats ihop på en servett i vild panik, snarare än ett genomtänkt manus där topptränade Seal-soldater gör exakt det som de tränats för. Kelly och hans grupp av stridspittar hamnar i bakhåll på rysk mark och det finns gott om scener och sekvenser som känns forcerade, tomma, tråkiga och green screen-miljöerna påminner rent kvalitetsmässigt om kartong-grottan hemma hos Raiden från den nya Mortal Kombat-filmen.
Det är synd... Synd och skam. För som jag skrev är den inledande timmen inte alls särskilt dum och detta hade kunnat blivit riktigt bra. Jag tror att karaktären Kelly och Sheridans nya manus hade mått bra av en högre åldersgräns, mer tid och framförallt ett annat format. Amazon borde ha gjort som de gjorde med Jack Ryan, skapat en serie där karaktärer och konflikter får breda ut sig och ta den tid som de verkligen behöver. Nu stannar Wothout Remorse på en hyfsat stark 5:a.