
Vad som börjar som en början på en förträfflig familjesemester i Oregons skogar förvandlas ganska snart till en blodig överlevnadskamp. Medan familjepappan Blake Lovell tvingas skydda sin familj från en varulvsliknande varelse börjar han snart också inse att det snarare är hans familj som måste skyddas från honom själv, för snart visar det sig att han själv är smittad av varulvsviruset... eller vad man nu ska kalla det enligt filmens nya lore.
Leigh Whannell är bevisligen en mycket kreativ filmmakare, som han ju demonstrerade i sin senaste The Invisble Man-tolkning och Gamereactor-favoriten Upgrade. Men i Wolf Man verkar han ha lämnat lite av den fantasin hemma, för detta är en tam varulvsrulle. En välgjord och snygg sådan, så sägas. Men klorna är lite väl klippta i denna filmversion. Huvudpersonens långsamma förvandling till titelfiguren är såklart höjdpunkten, där Whannell blir mer lekfull med ljudanvändningen och kamerarörelserna från vargperspektiv. Jag gillar verkligen hur plågad Christopher Abbotts karaktär känns när han hamnar allt längre bort från sin familj och allt närmre sin inre best. Det är mer av ett psykologiskt grepp om varulvslegenden, vilket känns uppfriskande.
Tyvärr är Wolf Man inte så nervig som jag hade hoppats. Den känns mest velig, osäker. Det är mer av ett tragiskt mysterium än en renodlad rysare, men något vidare mysterium är det inte heller. För att vara en så kort film är det en oväntat sölig film som vägs ned av styltig dialog och tveksamma skådespelarinsatser. Ibland känns Wolf Man riktigt inspirerat och atmosfärisk. Ibland känns den märkligt platt och ospännande, där i synnerhet upptakten till det hela känns onödigt segt och slappt. Jag kan å ena sidan gilla enkelheten i berättelsen, som här satsar på en historia om generationstrauma och hur rädslan kan styra ens liv, men det lyckas inte klicka rent emotionellt och det finns inte mycket av en puls i längden då man snabbt kan räkna ut hur filmen kommer att sluta.
Wolf Man är en simpel monsterhistoria som fokuserar mer på avhumaniseringen och hur ångestladdat det är att hjälplöst se på när en familjemedlem tynar bort, vilket åtminstone är mer originellt än att bara se en karaktärer slaktas i en stuga. Samtidigt saknar Wolf Man en ordentlig puls och den intima mänskligheten som regissören försöker bevara här är mer tillgjort än något annat. Det psykologiska konceptet fungerar som sagt när det väl ges utrymme, men i övrigt är detta en generisk sitta-fast-i-en-stuga-rysare med väldigt lite bett.