Wrong Turn

Jepp, det är dags för "Inavlade rödnackar slaktar kåta ungdomar" igen. Liksom i stort sett alla filmer i den här genren så börjar det med en en lång öde väg och några olycksaliga, bildsköna offer.

Våra hjältar, en grupp mer eller mindre smarta ungdomar, och en nypressad läkare på väg till en viktig anställningsintervju, lyckas med konststycket att krocka med varandra och blir strandsatta i det innerst och mest efterblivna av USAs högland. Efter att ha delat upp sig i grupper börjar de givetvis dö som flugor och det blir inte bättre av att man söker hjälp hos några byfånar, som visar sig både vara kannibaler, inavlade, harmynta och snedögda galningar. Ungdomarna tvingas se en av sina vänner bli slaktad och det finns bara en sak att göra: slå tillbaka. Så man flyr, och gör sitt yttersta för att sätta hårt mot hårt mot de inavlade mördarmonstren, vilket bara innebär mer blodspillan.

Vad detta handlar om är en ren och skär pastisch på alla liknande filmer från sjuttio- och åttiotalet. Inte en gnutta originalitet finns och det är bara bra, man ser inte en film som Wrong Turn för att bli överraskad. Filmen har dock sina svagheter, däribland väl trista karaktärer och en ganska meningslös mittendel. Trots detta lever Wrong Turn på ett väldigt tacksamt driv i berättandet och ett manus som levereraras i ett hutlöst högt skräck-tempo. Vi dras direkt in i handlingen, karaktärerna introduceras och dom grymtande skogsmännen dyker upp ganska omedelbart. Regin är av standardmått, men det ska inte vara experimentellt och nyskapande heller.

Man vill se inavlade rednecks och ungdomar och det får man också. Just skogsmännen är otäcka, men faller kanske mer över på serietidningskänsla efter en stund. Defekterna av inaveln har man försökt göra så realistiska som möjligt och detaljer är inget man försöker dölja i skuggorna. Våldet är riktigt rått och blodet flyter i jämna strömmar och det är sällan som något döljs.

Filmkonsten skulle aldrig ha överlevt utan klichéerna, det är ett nödvändigt ont för att historier ska utvecklas. Ibland används sådant på ett tråkigt sätt, men när man som i Wrong Turn bara sitter och väntar på vad som ska hända så är det bra. Man gäspar inte i alla fall. Istället så skrattar man och som i mitt fall, skriker åt karaktärerna för att de är så otroligt korkade.

Regissören Rob Schmidt kommer från den amerikanska independentfilmen och därför förvånar det mig att han inte tog ut svängarna ännu mer. Kanske är det just hans bakgrund som fått honom att fega till lite. Risken finns att lågbudgetfilmare som får mycket pengar helt enkelt tackar och tar emot och accepterar läget. Därför så känns Wrong Turn ofta väldigt lagom och till och med lite feg. Det är också en av filmens stora svagheter, man vill ha mer av
Tobe Hoopers sjuka, nerviga känsla från den första Motorsågsmassakern eller kanske helt enkelt ett råare foto.

Som popcornfilm duger den alldeles utmärkt, men finsmakarna kanske ska välja något annat.