X-Files Säsong 11

Filmen:
Jag blev ett stort fan av den klassiska konspirationsserien sedan jag fick höra det rysliga ledmotivet i min barndom och ända sedan jag såg avsnittet med de osynliga skogsvarelserna har jag älskat kemin mellan FBI-agenterna Scully och Mulder, seriens många bisarra mysterier och jag älskade även filmerna Fight the Future och I Want To Believe, där det sista vi såg av turturduvorna var en extrascen där de rodde ut till en exotisk ö, iväg från mörkret som omgett deras liv. Jag var nöjd med detta; medan vi aldrig riktigt fick en ordentlig avrundning på alien-konspirationen, var detta heller aldrig seriens starkaste sida och jag var tillfreds med att se karaktärerna hitta lite sinnesro efter allt de har gått igenom.

Men sedan väcktes X-Files på nytt med en tionde säsong och jag visste inte riktigt vad jag skulle tro om serien längre; medan nyväckningen bjöd på underhållande moment och vad jag anser vara ett av de roligaste och bästa avsnitten i seriens historia (där duon möter en hysterisk reptilvarelse), kändes säsongen också trött och sliten storymässigt. Framförallt var säsongsfinalen - då världen gick under i lågbudgetformat - bland det värsta jag har varit med om i TV-väg och den nya säsongen bjuder på lite mer av samma vara, där det snart visar att serieskaparen Chris Carter är vad som hindrar X-Files att uppnå sin fullständiga potential. X-Files-fans är ju vana vid nonsensartad mytologi vid det här laget, så detta kommer kanske inte som någon överraskning för de som följde TV-serien; Carter har ju en förmåga att ta fram det allra värsta från X-Files med "My Struggle"-avsnitten, där han i ett försök att besvara flera gåtor mest har fastnat i en eländig, fanfiction-artad humbugbubbla som vältrar sig i kasst berättande och även om Carter försökte "rätta till" detta genom att börja om på ny kula i denna säsong kändes det som att sätta ett plåster över ett stort gapande hål. My Struggle-episoderna är ett bevis på att Carter helt förlorat förståndet och det är riktigt synd att behöva se Carter tappa fästet om denna ljuvliga serie.

Ändå finns den där klassiska X-Files-andan närvarande ibland, som med en god dos mystik hittar tillbaka till den där gamla goda deckarstilen. Framförallt hittar Scully och Mulder stundtals tillbaka till sina retsamma och lekfulla interaktioner som gör det hela till en fröjd att följa och jag uppskattar att se karaktärerna nysta upp gamla sår och hemligheter efter så lång tid. Både Gillian Anderson och David Duchovny verkar njuta att reprisera sina ikoniska TV-roller, även om materialet de får inte alltid är det vassaste (som Hänga Gubbe-avsnittet). Men när det är vasst så glänser serien verkligen till, där i synnerhet det komiska mästerverket "The Lost Art Of Forehead Sweat" gjorde intryck på mig. Även avsnitt som "Rm9sbG93ZXJz" visar de högkvalitativa, fantasifulla och välskrivna tecknen på att X-Files, i rätt händer, fortfarande har förmågan att leka med moderna myter och leka med våra förväntningar.

Om det inte vore för Carters galenskap och den något hopplösa My Struggle-finalen hade jag älskat att välkomna X-Files tillbaka till mitt liv, men nu känner jag att det räcker nu; även om jag inte har något emot idén att ge facklan vidare till nya FBI-agenter om det innebar att man fortsatte på samma kreativa ådra som denna säsong uppvisade (och förinta Carters dravel från våra minnen), så är det nog bäst att kanske inte fortsätta bränna ut ett redan utbränt koncept. Anderson har sagt att hon inte kommer tillbaka till serien, så det kanske är bäst så. Låt konspirationerna vila nu. "The Lost Art Of Forehead Sweat" kommer för mig att vara den riktiga finalen på en tidlös era; detta avsnitt (skriven av fanfavoriten Darin Morgan) är en varm, underbar, fyndig och genial berättelse som jag för evigt kommer att minnas med värme.

Den elfte säsongen av X-Files var med andra ord ett kärt återseende som bjöd på kreativa idéer och roliga inslag, men var delvis också en påminnelse om att låta vissa gåtor vara olösta.

Bilden:
Vissa hastiga rörelser och några fult upplysta rum orsakar lite suddighet ibland, men i övrigt ser X-Files mycket bra ut. Scully och Mulder lyser i denna skarpa och detaljerade bild som rymmer spännande färgpaletter och fina kontraster. Även de digitala effekterna (i synnerhet de komiska, där Duchovnys huvud har klistrats in i en åttaårings kropp) och de mer praktiska sådana fungerar väl rent visuellt.

Serien har bildformatet 1.78:1

Ljudet:
Dialog av olika slag och berättarröster (särskilt närvarande i My Struggle III) låter skarpt och smälter väl in i atmosfärfyllda miljöer, skogstysta som stadsljudliga. Actionscener med skottlossningar och rysliga scener med väsande teknologi eller morrande monster hittar även en god balans i detta välljudande DTS-HD Master Audio 5.1-spår.

Extramaterialet:
Här finns gott om godsaker för X-Files-fansen, som känns väldigt ultimat med tanke på att seriens framtid är oviss just nu. Inslaget "The Scully Effect" går in på det genomslag Dana Scully hade i populärkulturen och vad karaktären betydde för kvinnliga fans. Här finns också en förtjusande konversation mellan Gillian Anderson och David Duchovny i snutten "Conversation on the Fox Lot" för alla MulderxScully-fansen som gillar deras personkemi även utanför serien - något som även är närvarande i den gulliga gag reelen. För den som vill höra lite mer om uppbyggandet av Carter-mytologin finns ett par kommentarspår att tillgå och även inslaget "Solve for X: Constructing Season 11" om man verkligen vill grotta sig i Carters märkliga huvud. För de miljömedvetna (?) finns också "Green Production" för att påminna tittarna om produktionsteamets prisbelönta (??) miljötänk under inspelningarna och för nostalgikern finns det känslomässiga genomgången "Implanted Memories: 25 Years of The X-Files" som är kronan på verket och som lär få fans som följt serien alla dessa år att trycka ut en tår eller två. Farväl, X-Files.