X-Men: First Class

Filmen:
Att gå tillbaka till rötterna och göra så kallade prequels har visat sig lyckosamt i superhjältegenren. Batman banade vägen för konceptet och Spider-Man lär väl fullända det nästa år. Eftersom X-Men-filmerna redan har roat sig med lite tillbakablickar så var steget inte särskilt långt denna gången och kändes faktiskt naturligt snarare än krystat.

Först förs vi tillbaka till andra världskriget och får se en ung Erik demonstrera sina mutantkrafter under fruktansvärda omständigheter i ett koncentrationslägret när hans mammas liv står på spel. Vi gör sedan ett tidshopp till ett härligt 60-talkitschigt USA under Kalla kriget där Charles är en framstående genforskare (samt lite otippat en kvinnotjusare) som blir kontaktad av amerikanska myndigheter för att hjälpa dem i ett påstått "mutantfall".

Erik och Charles vägar möts och konflikten med Eriks hämndbegär och Charles diplomatiska väg gentemot människorna utvecklas parallellt med att Kubakrisen håller världen i skräck. Den alternativa historiebeskrivningen där mutanter låg bakom Kubakrisen kan lätt uppfattas som lite hybrisartad, själv tyckte jag det var friskt satsat med lite glimt i ögat. Inte en olik den historierevisionism som Tarantino bjöd på i Inglourious Basterds som också var fylld med självförtroende.

Kick-Ass-regissören Matthew Vaughn konstaterade kaxigt men sanningsenligt redan efter att ha sett The Last Stand att han skulle kunna göra ett mycket bättre jobb. Sagt och gjort. Det här är ett skickligt hantverk och vältajmat mellan action och dialoger. Sedan är det ju kul att se klassiska X-Men-karaktärer som Raven och Xavier som riktigt unga och hur de träffades.

Allt är dock inte frid och fröjd bör sägas. Blöjmutanterna som tränas upp i filmens sista hälft kunde vi ha varit utan, framförallt ultraljudsnissen, skrikaren och den flygande strippan. Sedan blev det i sedvanlig ordning för mycket av det eviga tugget om hur det är okej att vara annorlunda ("mutant and proud"). Men med hjälp av en kunglig Michael Fassbender som Magneto och kemin mellan honom och Charles styrs det här upp på ett följsamt och flott sätt som får X-Men att kännas intressant igen på ett sätt som inte varit aktuellt på många år.

Bilden:
Fox smaskar upp en riktigt bra BD-utgåva med riktigt bra skärpa, härligt naturligt färgpalett som lätt anpassar sig efter de rådande tidshoppen och årtionde. Mystiques blåa färg och alla hennes mönster ser superbt ut och bilden präglas av ett naturligt djup och fylliga färger. Det finns enstaka scener där bilden blir lite mjukare vilket inträffar under utomhusscenerna, jag låtar det vara osagt om det är medvetna drag. Bilden är även så gott som befriad från tekniska orenheter. Jag har dock sett bättre bildkvalitet i år på andra utgåvor.

Ljudet:
Dags att varna grannarna. Här får vi ett härligt explosivt ljudspår (DTS Master Audio) med dödsläckra surroundeffekter och panoreringar. Missiler svischar förbi en, Xaviers tankeläsanderöst ekar och dånet av en ubåt som försöker hållas tillbaka är öronbedövande. Ett högt, precist och tekniskt skickligt ljudspår av högsta kvalitet där även soundtracket och dialogerna briljerar.

Extramaterialet:
Extramaterialet är inte alla dumt. I Second Genesis får vi följa filmens utveckling på manusstadiet, tämligen intressant. Det blir även ett avsnitt om castingen och de utmaningar man stod inför. En hel del tid ägnas åt arbetet med specialeffekter, såväl de rent tekniska cgi-effekterna som smink och dräkter. Det finns även ett helt gäng borttagna och förlängda scener. Bra jobbat Fox!