X-Men Origins: Wolverine

Så har då Wolverine, X-Men-filmernas populäraste och mest fördjupade karaktär, fått sin egen lekstuga till film. Och minsann om den inte börjar i förtexterna med ett försök att vara lite Watchmen-aktigt historieepisk när Wolverine och brorsan Victor svischar förbi i alla krigen. Och det har ju utkristalliserats sig två typer av superhjältefilmer senaste åren.

Vi har de mörkare filmerna med ansatser till lite filosofiska tongångar, såsom nämnda Watchmen och Nolans Batman-filmer. Sedan har vi de klassiska superhjältefilmerna som kör på i actionstinna hjulspår och förlitar sig på popcornpubliken, såsom Spiderman och Ironman. I fallet Wolverine så visade sig inledningen vara undantaget som bekräftar regeln, denna faller inte i Watchmen-facket utan hamnar i actionrökar-katagorin precis som sina föregångare i X-Men-franchisen.

Wolverines sällsynta krafter gör att han redan som pojke, i 1800-talets Kanda, blir utstött och tvingas på flykt tillsammans med sin bror Victor, även han med mutantegenskaper. Tillsammans håller de ihop och lever ut sina aggressioner via amerikanska armén i diverse krig. När en William Stryker erbjuder bröderna att gå med i hans mutantförband för speciella uppdrag träffar de på flera likasinnade men Wolverine tröttnar snart på allt våld och hans brors blodtörst vilket gör att bröderna skiljs åt i vrede.

Han skaffar sig istället ett hederligt kneg och slår sig till ro med sin flickvän och påminns enbart om sitt förflutna i mardrömmar. Men så en dag hittar har sin flickvän massakrerad och förstår att det är Victor som sökt upp honom, dags för hämndens och bärsärkagångens makter att släppas fria.

För X-Men-fantasterna och de som gillar filmerna finns det en hel del att gotta sig åt och bitar som gör att man får ett välkommet helhetsbegrepp av Wolverine som karaktär. Vi får se hur han får sin motorcykel och den klassiska jackan och alla flashbacks och minnesförluster faller på plats. Extra plus för att man levandegjort Gambit, The Blob, och Xavier som alla dyker upp. Kul att se Cyclops som ung också. En del rekorderliga actionnummer får vi också, helikopterscenen funkar ganska bra.

Och folk kan i vanlig ordning hävda att det ju bara är en popcornfilm så varför ska man då ställa några krav. Jo, det ska man bland annat göra för att logiken blir lidande blir när man gör något sämre än vad det behöver vara. Men varför denna förutsägbarhet i filmen? Karaktärernas dubbelspel är plågsamt uppenbart och det är inget bra betyg när man kan säga "Om tre sekunder så dyker Victor upp och räddar honom" och vips så gör han det, på tiondelen.

De två första X-men-filmerna skakade om lite i grytan, man lade till exempel fram funderingar och referenser till förintelsen, genmanipulation och människans destruktivitet. Allt förpackat i ett ofarligt Marvel-universum, men ändå. Man lyfte frågorna och fick in lite andra nyanser i filmerna. Här finns det inte mycket tuggmotstånd utan allt blir serverat, på ett fat av adamantium.

Hugh Jackman tycker jag går från klarhet till klarhet som skådis, och självklart har han utseendet och kroppen på sin sida. Jag är dock inte överdrivet förtjust i hur det ser ut när klorna kommer fram genom händer, dagens teknik kan åstadkomma mer. Betyget för X-Men Origins: Wolverine blir godkänt och ska jag vara ärlig så var den lite mer sevärd än vad jag först trodde när jag fick höra om projektet. Nu vill jag se Nightcrawler i nästa film!