X-Men: The Last Stand

För oss som följt alla turer kring den tredje X-Men-filmen har det varit något av en emotionell bergochdalbana. De djupa suckarna när det stod klart att Bryan Singer, fältherren bakom de två första filmerna, lämnade regissörsrodret till förmån för andra superhjältejaktmarker förbyttes till förväntansfulla utrop när trailern äntligen dök upp. En trailer som om den inte lovade guld och gröna skogar i alla fall indikerade att vi skulle få se en mörkare film med en hel drös nya mutanter. Så här i efterhand kan man konstatera att bergochdalbanefärden slutade någonstans mellan illamående och eufori utan att egentligen vara i närheten av någon av ytterligheterna. Och redan där borde det ringa några varningsklockor hos nytillkomne regissören Brett Ratner. För en avslagen åktur är inget man skriver hem och berättar om, såvida man inte har nyhetstorka. Och det har man ju inte, framförallt inte eftersom hösten är späckad med andra tunga blockbuster-släpp som Superman Returns, Pirates of the Caribbean 2 och Da Vinci-koden.

Men visst kan handlingen sägas vara aningen mörkare och mer slutgiltig än i sina föregångare. Människornas rädsla för mutanter har dragits till sin yttersta spets och fullskaligt krig lurar bakom hörnet. Något som påhejas av Magneto och hans gäng men som till varje pris vill beivras av mannarna i Xaviers ringhörna. Någonstans mittemellan befinner sig Jean Grey, numera återfödd som Dark Phoenix vars krafter i högsta grad kan komma att påverka utgången av konflikten för den sida som lyckas locka över henne.

Bland de nya mest spektakulära mutanterna återfinns Juggernaut, Angel och Beast där samtliga känns som karaktärer som hade lämpat sig bättre i ett pilotavsnitt till en TV-serie än något att berika vad som skulle vara den stora finalen i X-Men-sagan. Angel är förvisso spektakulär att se på men tillför inget som man inte hade klarat sig utan. Den missräkningen gör att det gamla gardet med Wolverine och Storm i spetsen tvingas dra ett tyngre lass än vad som skulle behövas i den bästa av superhjältevärldar. Men så länge Ratner avhåller sig från att fingra på bromsen och låter effektbygget skena iväg med scener som när Magneto förvandlar San Fransiscos mest kända landmärke till salsa eller Jean Gray smular sönder ett hus med sin bärsärkartelepati är X-Men 3 ett stabilt och fullgott actionnummer. Men vad som hade behövts istället för alla nya karaktärer som inte tillför handlingen något är en mutant med egenskapen att telepatera tillbaka Bryan Singer. För nog är det så att X-Men: The Final Stands öde som den sämsta i trilogin beseglades redan vid hans avhopp?

Jag hade förmånen att prata med John Bruno, Oscarsbelönad effektmakare och han som gjort specialeffekterna till filmen, någon månad innan X-Men 3 hade biopremiär. Han lovade en grym film som ingen skulle bli besviken på. Och det stämmer bra, om man uteslutande pratar om effekterna vill säga. För det är inte där felet ligger utan i Brett Ratners oförmåga att leverera ett tillfredsställande manus och följsam berättarteknik. Det är nästan så att det blir lite ofrivilligt komiskt emellanåt, framförallt när Magneto och hans mutantgäng planerar sin kommande attack i en skogsglänta som om att de vore mutantlajvare eller Skogsmullerevolutionärer (se mittenbilden, första raden här nedan). Mycket gnäll och den här recensionen har utvecklats till rena rama klagomuren, jag vet. Men det är aldrig roligt att bli besviken, framförallt inte med tanke på att jag alltid gillat och försvarat de två första filmerna.

En sak som är intressant att notera och på något sätt blir signifikant för den tredje filmen är när Magneto och company ska ta sig över Golden Gate-bron och Brett Ratner lyckas sjabbla med grundläggande tidskontinuitet så pass mycket att det är dagsljus ena sekunden och natt i nästa klipp utan att någon tid i princip har förflutit. Ytterligare en sak som jag inte bestämt mig för om det är positivt eller negativt är den bonusscen som kommer efter att sluttexterna passerat som indikerar att vi kanske inte sett den sista X-Men-filmen trots allt. Efter den här antiklimaxen vet jag inte om jag är så sugen på en fortsättning, å andra sidan finns det revansch att utkräva för en hågad regissör. Men helst inte Brett Ratner i så fall.