Year One

Filmen:
Harold Ramis har gjort många roliga filmer under sin karriär: Groundhog Day, Multiplicity och manusarbetet i Ghostbusters är bara några av dessa guldkorn. Hans senaste film, Year One, är dock inte en av dessa. Långt, långt ifrån.

Den här "komedin" om två stenåldersmänniskor (Jack Black och Michael Cera) som förvisas från sin primitiva by och hamnar i den ena underliga situationen efter den andra när man söker efter ett nytt ställe att vistas på känns mest bara överdriven och misslyckad i sina försök till humor - som oftast kretsar kring religion. Det är sketchartade scener utan skratt. Vi får träffa på Kain (spelad av David Cross som aldrig någonsin varit tråkigare!) och Abel, skåda det där fruktträdet som Adam och Eva hade i närheten av sig och så får vi följa med på en liten tripp till Sodom och Gomorra där en extremt bröstbehårad Oliver Platt tar död på dem sista livstecknen av hans karriär genom att låta Cera gnida in olja på hans bröstkorg.

Michael Cera har långt hår och spelar som Michael Cera alltid gör. Han är rejält bortkommen och beter sig extremt nervöst i närheten av tjejer. Det var kul i Arrested Development och det funkade bra i både Juno och Superbad, men nu är det nog dags för Cera att pröva någonting nytt - för det här börjar kännas riktigt jäkla uttjatat. Han är bedrövlig i Year One och agerar som ett irritationsmoment genom hela filmen.

Oftast är det så tråkigt att man helt glömmer bort hur man skrattar. Som om kroppen sätter igång ett försvarssystem för att förhindra en rejäl härdsmälta i skallen genom att förbjuda skratt. Regin är medioker och filmen känns olidligt lång redan efter 10 minuter.

Filmens stora stjärna och enda riktiga behållning är Jack Black som i likhet med Cera agerar som han alltid gör, men med den markanta skillnaden att han faktiskt underhåller. Han är den fumliga och högljudda tjockisen som folk skrattar åt och som inte inser vilken förlorare han är. Det är en roll som Jack Black kan göra i sömnen och som trots ett pinsamt dåligt manusarbete lockar fram till några skratt. Det är svårt att stå emot Black. Han är charmig som få och utstrålar sådan naturlig klantighet att den fysiska humorn åtminstone lockar fram några småfniss.

Men huvuddelen av skämten i Year One kan inte ens Black rädda med sin charm. Han äter bajs i en scen. Vi äcklas och väntar på slutklämmen. Det var inte människobajs, utan björnbajs. HOHOHOHOHO. Plötsligt känns det inte alls särskilt bra att dessa manusförfattare håller på att skriva på en ny Ghostbustersfilm.

Man skrattar inte åt Year One. Man våndas. Man plågas. Och man förbannar det faktum att Harold Ramis med sin blotta närvaro inbillade en att det faktiskt skulle bli en sevärd film.

Snälla, låt oss slippa Year Two.

Bilden:
Glädjande nog är åtminstone bilden i BD-utgåvan på Year One någonting att hänga i julgranen. Här bjuds det på en kanonfin transfer med perverst läckert kontrast och fantastiska färgåtergivningar främst i scenerna som utspelar sig i den grönskande skogen. Även scenerna från öknen bjuder på finfin detaljrikedom och ett djup som till och från suger in en rejält i bilden. Svärtan är helt okej och även om hudtonerna tenderar att vara lite rödblommiga, så är det ändå en riktigt bra bild på en betydligt sämre film.

Bilden är kodad i VC-1 och har formatet 1.85:1.

Ljudet:
Year One är ingen film man förväntar sig några storverk av på ljudfronten och det är inte heller någonting man får, utan istället är det ett ganska anonymt och högst ordinärt DTS-HD Master Audio 5.1-spår där ljudeffekterna till största delen huserar i de främre högtalarna. Då och då vaknar surrounden till liv, men då är det oftast rätt fjuttiga effekter som varken gör från eller till. Bästa ögonblicket rent ljudmässigt när åskan dånar i kapitel 6, då skakar hela rummet och plötsligt känns det som att Sony faktiskt lagt ner lite arbete på ljudmixen. Dialogen är välmixad och musiken låter riktigt bra, men ljudbilden är ändå bara medioker.

Extramaterialet:
Här finns ett relativt underhållande kommentarspår där Ramis, Black och Cera pratar medan vi kollar på filmen. Ramis är den seriösa i gänget som kommer med lite mer tekniska fakta, medan Black och Cera mest bara skojar till det med roliga anekdoter kring inspelningen. Kommentarspåret är betydligt mer underhållande än filmen i sig. Här finns också ett interaktivt litet tillägg kallat "The Cutting Room" där man kan lattja runt lite med olika klipp från filmen, lägga till egen musik och titlar som man tycker passar in. Sen kan man dela sig med av dessa ihopklipp med hjälp av BD-livefunktionen. Det är ett småroligt inslag som man dock tröttnar ganska så snabbt på. Förutom dessa inslag finns lite bakom kulisserna-material, några bloopers, bortklippta scener, ett alternativt slut och några trailers.