Yes Man

Filmen:
När Jim Carrey flamsade runt i Ace Ventura hittade jag omedelbart min nya favoritkomiker. Med klassiker som The Mask, Me, Myself & Irene och Liar Liar satte Jim Carrey standarden för übercrazykomedier och få kan mäta sig med honom. Men att fåna sig är inte det enda han kan göra. I Truman Show och Eternal Sunshine off the Spotless Mind visar han en mer tillbakadragen sida, minst lika tilltalande. Yes Man grundar sig på boken "Mannen som sade ja" av Danny Wallace och handlar helt enkelt om att man ska börja säga ja istället för nej.

Jim Carrey spelar Carl Allen, en frånskild och bitter tråkmåns med umgängesproblem. Kompisarna börjar lessna men när han en dag följer med polaren Nick till ett väckelsemöte för Ja-sägare vänds hans liv upp och ned. Efter lite tvekande i början inser Carl att allt ja-sägande oftast leder till något gott. Dessutom träffar han Allison (Zooey Deschanel) och kärleken spirar. Men allt ja-sägande får sina konsekvenser, till exempel krogslagsmål och dating-trassel.

Om du är ute efter en urflippad Jim Carrey-komedi kan du sluta läsa nu. Likheten med Liar Liar är uppenbar men låt inte skenet bedra. Visst, den har sina stunder där Jim spelar ut sitt register av ansiktsgymnastik och djurläten men det här är en annan Jim Carrey. Lite lugnare, kanske tråkigare. Men inte alls sämre. Han passar perfekt för rollen. Den relativt okände regissören Peyton Reed gör inte alls bort sig den här gången. Han binder ihop handlingen snyggt men tyvärr stör jag mig på det sliskigt övertydliga budskapet att ta vara på sitt korta liv här på jorden, typiskt Hollywood.

Jag kan tyvärr inte hitta något speciellt unikt med Yes Man, den följer den traditionella filmmallen. Misslyckad stolle med udda polare träffar bortkommen partner, blir kär, sabbar relationen, blir sams igen. Typ. Déjà vu-känslan är påtaglig och sänker betyget en aning. Fast Jim är sevärd. Även Zooey Deschanel får godkänt och Rhys Darby som fege chefen Norman är sjukt rolig.

Bilden:
Yes Man levererar en redigt stabil bild med många kvaliteér. Skärpan är det inget fel på och kontrasten imponerar. Det är även rikligt med detaljer och djupkänslan finns där. Färgerna är bra. Det är inte den mest färgsprakande upplevelsen men paletten är ändå bred och välanpassad. I de mörkare partierna imponerar även svärtan där detaljerna är framträdande. Filmen levereras på en BD50 med VC-1 kodec och formatet är 2,35:1.

Ljudet:
På ljudfronten får en Dolby TrueHD-ljudmix visa vad den går för. Som de flesta komedier är den dialogtung och det har Warner skött bra. Ljudet ligger precis där det ska på de främre högtalarna. Något som överraskar är användandet av surroundkanalerna. De används flitigt stundtals och surroundkänslan är ball, speciellt vid väckelsemötet. Även musiken låter riktigt bra med fin tyngd och dynamik. LFE-spåret förtjänar också ett omnämnande, den är snyggt integrerad i ljudbilden.

Extramaterialet:
Med snubbar som Jim Carrey och Rhys Darby omkring sig under en filminspelning måste det vara svårt att inte ha roligt. Det intrycket ger iallafall extramaterialet i Yes Man. Det finns ett flertal kortare featurettes där då främst Jim Carrey lattjar runt. Missa inte klippet från inspelningen av Red Bull-scenen. För er som vill se en än mer utflippad Jim Carrey så ta en titt på Gag-reel-klippet, fem minuter toktrams. Det finns även 7 minuter bortklippta scener men de tillför inget vettigt. En rolig detalj är att det följer med en digital kopia av filmen du kan ladda ner. Allt extramaterial är faktiskt högupplöst, mer sånt.