You, Me and Dupree

Owen Wilsons näsa ser rolig ut. Den liknar en småtjock människa som ligger ihopkorvad i en liten, liten hudfärgad sovsäck. "Öh, nej, det gör den inte alls" tänker du förstås samtidigt som du undrar varför i fridens alla liljor som en filmrecension öppnas med dessa ord. Vi kommer till det. You, Me and Dupree är nämligen så totalbefriad från allt vad humor heter att man i slutändan tvingas söka upp saker att fnissa åt - vilket i sig är smått omöjligt. Det närmaste man kan komma ett småfniss är faktiskt Wilsons näsa och inte ens den är särskilt rolig när man kopplar på hjärnan igen och resonerar logiskt i en halv nanosekund.

Så vad säger det egentligen om en komedi? Allt. Precis allt. You, Me and Dupree är mer som ett relationsdrama om ett par vars förhållande börjar knaka i fogarna då en slackerkompis till brudgummen flyttar in som snyltgäst. Deras första tid som äkta par blir således till en plåga då deras husgäst beter sig allmänt störigt och visar prov på minst sagt udda beteendemönster. Självfallet är det Owen Wilson som spelar slackern tillika snyltgästen och det gör han enligt den mall han gått efter i alla filmer sedan den överhypade Bottle Rocket. Han ser konstant påtänd ut och kommer med halvdassiga filosofiska utlägg som bara en neddrogad chillkille kan komma på. Det blir tröttsamt redan efter 5 sekunder och när inte heller hans medspelare Matt Dillon och Kate Hudson ser ut att anstränga sig, så är det väldigt svårt att engagera sig i berättelsen.

Vi tittare får heller aldrig veta var, när eller hur Molly och Carl (det nygifta paret) träffades och det gör att man aldrig får något bra grepp kring deras karaktärer. Varför gillar de ens varandra? Det enda vi lär oss är att Molly gillar att styra lite väl mycket och att Carl är en toffelhjälte. Krystat och väldigt platt karaktärsmaterial är mer en regel än ett undantag i den här stinkande komedin.

Frånsett det jag redan nämnt som negativt, så har vi också en alldeles för lång speltid på eländet. Den klockar in på nästan 1 timme och 45 minuter, vilket är alldeles för långt för en komedi - särskilt när det nu handlar om en komedi som inte underhåller. Jag har faktiskt väldigt svårt att komma på någonting bra att säga om You, Me and Dupree. Skådespelarna stinker, manuset stinker, regin stinker och...nej, musiken stinker faktiskt inte. Det är det enda som håller någorlunda hög klass i filmen. I övrigt är You, Me and Dupree en av senare års minst roande komedier och en av årets hittills sämsta filmer.

DVD-utgåvan är en lite roligare historia med en bra bild och en ljudmatta som funkar hur bra som helst, inga större basorgasmer, men det är å andra sidan inte en film som lever på sina ljudeffekter. Extramaterial finns, men särskilt intressant är det tyvärr inte.