Youth in Revolt

Hade det inte varit för Michael Cera så hade jag antagligen inte bemödat mig med att se Youth in Revolt men sedan underbart dödscharmiga Scott Pilgrim så har jag utvecklat ett litet lätt beroende till filmvärldens mest träffsäkra ultranörd som alltid förhöjer sin egen gubbfaktor med att bära tröjor med krage och knappar. Michael är helt enkelt en härligt typecastad genuin supernörd och det måste man älska i det utseendefixerade Hollywood.

Dessvärre finns det inget genuint i Youth in Revolt. Det är en klassisk Garden State, Me and, Elizabethtown osv av film. Desillusionerad pojke möter flicka, blir tokkär och får se nya sidor av livet. Pojken ifråga heter Nick Twisp (japp, han hatar sitt efternamn) och har en lite halvskum familj. För att hans styvpappa ska slippa bli ihjälkubbad så åker han och familjen på semester. Och där, där uppenbarar sig plötsligt Sheeni, Nicks drömtjej som han faller pladask för. Och sedan var de lyckliga i alla sina dagar. Nej, inte riktigt eftersom Sheeni är lite besatt av Frankrike och helst vill ha en fransk djup pojkvän som skriver poesi och pratar franska. Nick börjar kampen för att vinna Sheenis hjärta och finna en mer stabil tillvaro i livet.

Jag har varit inne på det innan och visst är det så att jag inte blev särskilt förtjust i Youth in Revolt. Tonen i filmen är lite ur rytm och känns obalanserad. Ena stunden vill man vara en vanlig tonårskomedi och nästa så vill man vara en mer pretentiös indiefilm och den kombon funkar inte särskilt väl utan gör mer att man som tittare inte känner var man har filmen riktigt. Det spretar väldigt mycket åt alla olika håll och det genomsyrer hela produktionen, från soundtrack till skådespel och bildspråk.

Youth in Revolt är tydligen bokbaserad om jag har förstått det rätt och jag utgår från att boken är betydligt bättre och mer direkt i anslaget. Här blir det som hade kunnat vara finurligt mest krystat och baktungt. Michael Cera däremot, han är däremot fortfarande kunglig.