Zoe (Netflix)

Filmen:
Labbassistenten Zoe (Lea Sideoux) faller för den geniale arbetskollegan och visionären Cole (Ewan McGregor), som har utvecklat syntetiska människor som ska fylla tomrummet hos ensamma stackare. Hennes liv vänds dock upp och ner när det - föga överraskande - visar sig att hon själv är en maskin och får ett helt nytt perspektiv på sig själv som människa och mannen hon älskar. För den som hade hoppats på en film i samma anda som fantastiska Her, där Joaqin Phoenix kärar ner sig i ett operativsystem, kommer att bli ruggigt besvikna på denna tradiga och platta sci fi-romans. Hur mycket än Sideoux och McGregor försöker gulla med varandra, finns det varken kemi eller djup hos dessa individer för att engagera oss i en berättelse som saknar både trovärdighet och nyanser.

Detta är såklart trist med tanke på hur fräsch och tänkvärd Like Crazy var, Doremus-filmen från 2011 som kretsade kring ett par försöker återfinna varandra efter att en av dem blir avvisad från USA. Där var förälskelsen mellan studenterna något flyktig och inte alls så självklar som de trodde när åren går. Samtidigt är det kanske inte så överraskande att samma regissör också ligger bakom den enfaldiga Equals, en fördummad 1984-variant där två ensamma människor faller för varandra i en värld som förbjuder emotionella band. Jag får tydliga Equals-vibbar hos Zoe, som också behandlar kärleken på ett naivt och nästan barnsligt vis. Romantiken i Zoe bygger på en förenklad bild av kärleken som något orubbligt och perfekt, vilket enbart blir påfrestande när våra huvudpersoner försöker ta sig an detta universella mysterium som ett par puckade tonåringar.

Filmen är alltså inte bara hemskt ytlig och andefattig, det är också en som gör filmupplevelsen rätt så olidlig i längden. Problemet är att allt i filmen känns mekaniskt och livlöst utfört, för att inte tala om fantasilöst. Det känns nämligen som att majoriteten av skådespelarna agerar som maskiner; inte nog med att karaktärerna känns sömniga, den torra och banala dialogen levereras också klumpigt och de mer "filosofiska" konversationerna över vitt vin ligger direkt på studentfilmsnivå. Skillnaden mellan människa och maskin är också så subtil och menlös att filmen lika gärna kunde ha handlat om känslostörda människor i nutiden. De påklistrade sci fi-elementen övertygar helt enkelt inte mig som tittare och som futuristfantast, som gärna hade sett att filmen fördjupade sig i vad den sexuella relationen mellan skapare och skapelse innebär och hur samhället konfronterade denna relation. Jag hade gärna sett att det händer mer överhuvudtaget i handlingen, som här nöjer sig med att dra ut den ytliga kärleken så långsamt som möjligt.

I slutändan känns Zoe som en slätstruken ungdomsroman, där dess syntetiska framtidsromans känns lika mänsklig och realistisk som den procentbaserade relationsmatematiken som utgör filmens bakgrund. Filmen försöker krama ut så mycket känslor och energi som möjligt från den lövtunna handlingen med hjälp av atmosfärisk indiepop och fnittriga huvudrollsinnehavare, men inget kan rädda filmen från att kännas tom, själlös, enfaldig och förlegad rent tematiskt. Se hellre Her igen.