Zootropolis 2

Nästan tio år efter att den första Zootropolis hade premiär år 2016 är vi äntligen tillbaka i staden som bebos av däggdjur av alla slag, storlekar och kostvanor. Här möter vi åter våra älskade snutar Judy Hopps och Nick Wilde, två av de bästa huvudkaraktärerna från Disney på decennier. Man skulle faktiskt kunna hävda att Zootropolis är Disneys bästa och mest ikoniska animerade film (exklusive Pixar) det senaste decenniet, enbart slagen av Frozen.

Tyvärr är denna andra film, som så ofta med Disneys uppföljare (och som vi sett väldigt nyligen med Frozen 2, Moana 2 och Mufasa), betydligt svagare än originalet och saknar dess uppfinningsrikedom. Alla filmens styrkor upprepas från originalet men känns ändå svagare och mindre roliga.

Trots att över nio år gått mellan filmerna utspelar sig Zootropolis 2 nästan direkt efter slutet på den första filmen, där Hopps och Wilde nu arbetar tillsammans i poliskåren, om än fortfarande som nybörjare. Efter att ha avslöjat en djup konspiration som hotade stadens grundpelare i det första äventyret är den idealistiska lilla kaninen Judy ivrig att rädda staden igen, medan räven Wilde, med sin mer avslappnade inställning, varnar henne för att allt inte behöver bli ett stort pådrag.

Men naturligtvis, för att filmen ska bli minst lika fet som den första, hittar de återigen en ännu djupare konspiration som hotar stadens grundvalar. Det måste kort sagt vara väldigt utmattande att bo i Zootropolis under dessa månader båda filmerna utspelas...

Zootropolis 2 är alltså större, men knappast smartare. Filmens teman och moraliska budskap känns alltför lika dem i den första filmen, och de är heller inte lika väl presenterade eller utvecklade. Det är trevligt att filmen introducerar en annan "ras" (så att säga, reptilerna) som tidigare levde sida vid sida med de andra djuren men tvingades i exil och raderades ur historien, men det är fortfarande Disney, så räkna inte med något djupare.

Det filmen främst handlar om är att välkomna och omfamna våra olikheter, vilket uttrycks både i den större konflikten mellan däggdjur och reptiler och i relationen mellan Hopps och Wilde och deras tydligt olika personligheter. Den vackraste och mest platoniska vänskapen i Disney sätts på prov... men inte så mycket som den hade kunnat, så filmens stora känslomässiga tredje akt känns något platt.

Kemins mellan de två huvudkaraktärerna, spelade av Ginnifer Goodwin och Jason Bateman, är återigen det som driver filmen framåt och håller den uppe även i de mindre intressanta delarna. De nya karaktärerna, främst en orm spelad av Ke Huy Quan och en bäver spelad av Fortune Feimster, är inte särskilt roliga, och handlingens vändningar är förutsägbara och speglar ibland till och med dem i den första filmen, fast med en betydligt mindre minnesvärd skurk.

Zootropolis 2 är fortfarande en rolig, underhållande film fylld med slapstickhumor som använder djuren på ett sätt som kanske inte får dig att skratta högt men ändå ser till att du behåller ett leende på läpparna hela vägen. Samtidigt är det svårt att inte känna viss besvikelse över att vi, efter drygt nio år, i princip får en upprepning av samma element. De nya tillskotten i rollistan känns inte ens i närheten lika karismatiska som Hopps och Wilde, vars relation alltså fortsätter vara kärnan.

Och även om jag uppskattar ambitionen i vad man försöker göra med de två huvudkaraktärerna och vilken läxa om vänskap man vill förmedla, känns det som om man varit för rädd för att verkligen sätta deras vänskap på prov på ett meningsfullt sätt som hade gett återföreningen mer tyngd - något som gör att helheten känns lite som en missad möjlighet. Zootropolis 2 är därmed ännu en lite för konservativ Disney-uppföljare som gör tillräckligt för att underhålla, men spelar alltför säkert för att överraska.