Zorro - den maskerade hämnaren

Filmen:
För urlänge sedan gick TV-serien Zorro varm. Den maskerade mexikanska skurkbankaren var det coolaste som fanns och alla ungar i området ville vara Zorro. Sen blev det tyst några år till 1998 då Goldeneye och Casino Royale-regissören Martin Campbell bestämde sig för att återuppliva folkhjälten på vita duken. Men hur ska man presentera Zorro i en modern film utan att det blir toklöjligt? Martin Campbell visade sig ha svaret på det.

Zorro - den maskerade hämnaren är ett lättsamt kostymdrama med en kraftig 40-talsflirt. Matiné-stämningen går inte att ta miste på och varför inte. Regissören Martin Campbell har gått tillbaka till rötterna och försökt efterlikna de gamla filmerna så mycket som möjligt. Zorro är en snygg film. Det läckra fotot och kameraarbetet är en fröjd för ögat. Handlingen är av det klassiska slaget. God mot ond, en skönhet som ska erövras och karikatyraktiga skurkar, en riktigt matiné helt enkelt. Actionscenerna är härligt lekfulla, svärdfäktning i massor och barslagsmål så det står härliga till.

För att göra Zorro trovärdig behövs lämpliga skådespelare och vem passar bäst som Zorro om inte Antonio Banderas, den vilde latinohunken ÄR Zorro, den perfekta matchningen helt enkelt. Bildsköne Catherine Zeta-Jones är inte helt fel heller, det är fart i den bruden. Men glöm inte Zorro den äldre spelad av Anthony Hopkins, den gamle räven visar framfötterna med en riktigt övertygande mentor-roll. Filmskurken, den maktgalne Don Rafael Montero är en ulv i fårakläder. Både barbariskt känslokall men ändå en bortkommen pojke i manskropp. Spännande.

Zorro - den maskerade hämnaren är en söndagsfilm med välkoreograferade akrobatikscener och massor av fäktning. Gillar du det enkla sago-upplägget är Zorro perfekt. Men det enkla upplägget och serietidningsvåldet är njutbart till en viss gräns, sen blir det bara för mycket. Att den dessutom är löjligt förutsägbar gör inte saken bättre.

Bilden:
Bilden i Zorro - den maskerade hämnaren överraskar positivt. Den är fantastiskt ren och fin med bra skärpa och dynamik. En matiné ska vara färgsprakande och det är även Zorro. Kostymerna är fantasifullt sydda med intressanta färgval och den fylliga färgpaletten gör inte saken sämre. Svärtan är det lite si och så med, bitvis är den detaljerad men alltför ofta är det mest en grå gegga. Zorro - den maskerade hämnaren når bildmässigt inte upp till de nyare filmerna men det är inte långt ifrån. Filmen levereras på en BD50 med AVC-kodec och formatet är 2,40:1.

Ljudet:
DTS-HD Master Audio-ljudspåret får Zorro att låta minst lika bra som den ser ut. Det Oscarsnominerade ljudspåret med musik av James Horner överraskar med redig pondus och detaljrikedom. Dialogen låter skarp och trevlig, samt snyggt placerad kring de främre högtalarna. Surroundhögtalarna får också en del att göra. Även basen ryter till emellanåt. Trots tolv år på nacken håller den sig ljudmixen hack i häl på de nyare filmerna, så bra låter Zorro på Blu-ray.

Extramaterialet:
För det mesta brukar jag gäspa igenom bakom-scener-dokumentärer. De är oftast riktigt tråkiga och ger ingenting alls, förutom att ge mig ångest över förlorad tid. Zorro - den maskerade hämnaren på Blu-ray är ett lysande undantag. Den 45 minuter långa dokumentären "Unmasking Zorro" tar upp allt det man vill, bakgrund, de gamla Zorro-filmerna, intressanta intervjuer och inspelningsmetoder. Förutom det finns även ett lyssningsvärt kommentatorsspår och några bortklippta scener som dessvärre inte ger något mervärde.