10 plågsamt underskattade speluppföljare

Här hittar du tidigare artiklar ur denna följetong:
10 plågsamt underskattade uppföljare (film)
10 plågsamt överskattade uppföljare (film)

Batman: Arkham Knight
Det var framförallt sekvenserna med Batmobilen som blev smått utskällda och den nerv, fantastiska setting och nyhetens behag som fanns i det lysande Batman: Arkham Asylum saknades. Men som helhet tyckte jag Batmans eskapader i ett mörkt, regndränkt och stort Gotham City var både snyggt och spännande. Här fanns många fantastiska spelsekvenser, massor med bad guys och slagsmålen hade ett lika skönt flyt som i resten av spelserien. Det var en fröjd att glida runt, insupa den fantastiska atmosfären och open world-konceptet gjorde att här fanns massor att göra, samla och upptäcka. Det hade dessutom otroliga röstskådespelare (Nolan North! Troy Baker! Mark Hamill!) och det visuella imponerade stort. Här fanns också en bra balans av uppdrag och massa skoj gadgets att använda och den där känslan av att känna sig som Batman fick vi i mängder när vi slogs på hustaken, eller gled fram mellan dem.

Zelda II: The Adventure of Link
Det råder såklart ingen tvekan om att Links första steg genom Hyrule kom att definiera hela den här serien, men den stundtals bortglömda tvåan var spelet jag själv föredrog. Jag tyckte alltid originalet var lite fantasilöst, medan Zelda II gav oss så mycket mer. Här fanns byar, här fanns skogar och betydligt mer varierande miljöer. Grafiken kändes mer storslagen, bossarna mer skräckinjagande och utforskandet mer belönande. I retroperspektiv står kanske inte Links andra äventyr ut som någon höjdpunkt i serien, men det säger snarare mer om hur fantastisk denna spelserie är som helhet. För mig kommer alltid Zelda II vara det Nes-äventyr i Hyrule som jag håller högst.

Super Punch-out
Givetvis har första spelet en mer klassisk uppsättning med fighters men här finns framförallt en sak som fick mig att spela detta i hundratals timmar: Time trials. Att man efter att ha klarat alla turneringar kunde sitta och nöta motståndare för motståndare, i jakt på en liten bättre tid och stolt skriva in sina initialer på topplistan var för mig nästan hela grejen med detta spel. Under nittiotalet var mina spelköp väldigt mycket mer begränsade än idag, och förutom födelsedag och julafton var nya spelköp något som inte skedde alltför ofta. Så det gällde att välja spel med omsorg, det behövde ju dels självklart vara otroligt roligt men det behövde också hålla en lång stund, en faktor jag inte riktigt har samma behov för idag. Att det då fanns ett spelläge där man kan nöta för att få bättre tider var något som kunde motivera ett köp, men som tur var så var ju även Super Punch Out också väldigt roligt att spela. Och spela gjorde jag - så mycket att jag började skapa egna utmaningar som att spela det med ögonbindel eller utan ljud (vilket är svårare än man kan tro då mycket av boxarnas rörelser avslöjas med hjälp av olika ljudeffekter.) För mig kommer alltid Super Punch Out vara det bästa spelet i serien, trots att karaktärsgalleriet då är betydligt blekare än föregångaren.

Final Fantasy XII
Den stundtals utskällda del tolv fick ändå goda recensioner när det begav sig, men nämns typ aldrig (eller väldigt sällan) i samma andetag som del VII och IX. Liksom med Zelda II ovan tror jag det delvis har att göra med att i en spelserie men så många fantastiska spel så framhävs oftast de allra bästa spelen och resten blir lite bortglömt, även om det är bra spel. Jag håller faktiskt den tolfte delen högt på listan över bästa spel i serien där framförallt variationen på det långa äventyret tog oss till många fantastiska platser där dessutom gatorna i staden Rabanastre ackompanjerades av ett av seriens bästa musikaliska nummer.

Viva Pinata: Trouble in Paradise
Varje lista behöver en liten överraskning och Rares otroligt charmiga Viva Pinata-spel var faktiskt några jag spelade rätt mycket på mitt Xbox 360. Uppföljaren följde många av de klassiska "mer"-attributen med flera miljöer, mer spelmässiga mekaniker och om man gillade den charmiga föregångaren, som på alla vis lade en grund, så bör man kika in detta spel som det pratas alldeles, alldeles för lite om. Att skriva denna listan gav mig dessutom skäl att prova spelet på nytt, och visst blir man lite extra lycklig i själen över just djur, gjorda av papper?

Dying Light 2: Stay Human
Jag ska vara lite kontroversiell här och säga att jag faktiskt gillade andra delen betydligt bättre än första. Jag gillade aldrig riktigt omgivningarna i första spelet, men i del två lyckades lekplaten kännas roligare att klättra omkring i. De enorma höga husen, de överfulla gatorna och variationen i gameplay. Här finns mycket att göra och upptäcka och för mig kändes det som att serien utvecklades på rätt vis mellan de två. Storyn är såklart lika lätt att glömma bort som i den överskattade filmen Aliens, men rent spelmässigt var detta fantastiskt underhållande.

Bioshock 2
Mer linjärt och med inte alls lika stor genomslagskraft som sin briljanta föregångare, men det andra äventyret under vattenytan lyckades ändå överraska och underhålla. Det är alltid svårt när ett första spel är så banbrytande på flera vis, för om uppföljaren är ett uns sämre så blir det också ganska snabbt bortglömt och man är mer kritisk mot det än man kanske borde vara. Bioshock 2 är på många vis den typiska uppföljaren, skapat på grund av hur väl mottaget det första spelet blev och kanske lite oinspirerat. Själv var jag mest glad att få besöka Rapture igen och få njuta av dess estetik som än idag står sig som något av det allra bästa inom spel.

Watch Dogs 2
Jag är såpass stormförtjust i Open World-spel att jag kan se förbi många tillkortakommanden om bara världen är rolig att vistas i. Men även om jag tycker Ubisofts uppföljare har mer att ge än bara ett trevligt San Fransisco att vara i, så ligger mycket av tjusningen i detta spelet just att storstaden är en underbar lekpark. Men här finns också roliga uppdrag och hacker-systemet är utvecklat på ett bra vis sedan första delen. Jag minns att jag blev så fascinerad över två NPC som stannade och hälsade på varandra när jag gav mig ut på gatan i spelets inledning, såklart var deras möte skriptat men små detaljer som det för mycket för känslan när man ska springa omkring många timmar i en stad. Spelets bilfysik var också betydligt förbättrad än i första spelet, så även om Watch Dogs 2 saknar den där känslan av att spela ett nytt fräscht IP så var det ändå en lyckad uppföljare enligt mig.

Call of Duty: Infinite Warfare
När Activisions explosive kassakossa flyttade från Afghanistan och Ryssland till rymden och framtiden var det mången spelare som valde att kalla spelet för det sämsta i serien, med stor marginal. Infinity Ward ville bryta mönstret, variera sig, göra något annat och Activision förklarade för oss i spelpressen att de avsåg att "bredda" uppfattningen om vad Call of Duty kan och kanske till och med bör vara. Såhär i efterhand var det väl friskt vågat men som vi alla vet är Modern Warfare tillbaka idag och Infinity Ward pysslar med upprepningar snarare än något annat, vilket får oss ofta att längta tillbaka till rymdskeppet SWSC-1 Olympus Mons och den fräcka förstörelse som det spelet erbjöd. Singleplayerkampanjen var strålande, multiplayerdelen var väldigt lyckad och Zombier-delen var den bästa som spelserien någonsin skådat vilket gör detta till en av de mest underskattade uppföljarna i spelhistorien.

Resistance 3
Idag är denna spelserie bortglömd och begraven, något som vi här på Gamereactor anser vara sorgligt och ytterst oförtjänt. För även om det första Resistance erhöll gott om uppmärksamhet och tvåan hyllades för tjogvis med vettiga förbättringar är det såhär i efterhand det tredje och sista spelet som är det bästa av dem och det bästa spelet som Ratchet and Clank-utvecklarna på Insomniac Games någonsin satt ihop. Tidsepoken, inramningen och den underbart dystopiskt vackra 1950-tals-designen var och förblir strålande och i Resistance 3 hade spelmekaniken gått och blivit sådär tight och belönande som den är i hyllade storspel som Halo och Quake, och vi älskade varenda sekund av det. Om det är ett spel vi verkligen vill att Sony ska vräka ur sig just nu förutom Killzone 4 så är det Resistance 4. Please.

Hur ser din lista ut?