Kloff! Bonk! Bam! Klapp! Ibland behövs det verkligen inget mer än en arg, stark, kapabel gubbe (eller gumma) som slår ihjäl en hel hög med skurkar. Det kan räcka långt, om det görs på rätt sätt. För jag älskar ju Man on Fire, jag älskar Rambo, Under Siege, Atomic Blonde, Die Hard och Road House. Jag är även svag för sämre historier som Marked for Death, Commando, The Equalizer, Charles Bronsons Death Wish, Transporter och Taken. Men det finns gränser för vad som är gångbart, sevärt, tolererbart - såklart. Reacher ligger långt, långt under min personliga lägstanivå för vad jag kan svälja. Reacher... sorterar jag under ruttet trams, och när självdistansen och glimten i ögat dessutom helt och hållet saknas, blir det också mest bara pinsamt trams snarare än "roligt" sådant.
Barba Stor arg på Barba Snygg. Grymt-grymt...
I de två första säsongerna var det inte mycket som fungerade, om du frågar mig. Huvudrolls-Alan var träigare än regelvirke och saknade all den charm, intensitet och närvaro som en stoisk, fåordig murbräcka till "Superman" måste kunna kommunicera. Han är bara... där, läser innantill, skådespelar genom att spänna läpparna och står upprätt med så pass spända armar/axlar att han knappt kan andas genom näsan utan att trilla omkull. Trots detta var framförallt säsong ett avsevärt mycket bättre än den tredje omgången som avrundades under gårdagen. För Reacher säsong tre är svår att svälja.
Storyn baseras på boken Dubbelspel (Persuader) där en sammanbiten Reacher i marinblå T-shirt går "undercover" för att knäcka ett litet brottssyndikat maskerat som mattförsäljare. Han börjar jobba som säkerhetsvakt till en vapensmugglare efter att ha skyddat hans meningslösa, försvarslösa son från inhyrda kidnappare, allt för att försöka komma nära en krigsförbrytare och före detta ärkerival som bytt identitet och nu jobbar med att kränga omärkta maskingevär och kidnappade, neddrogade kvinnor. Storyn är simpel. Skurkar överallt, Reacher måste klappa dem alla i ansiktet tills de dör för att sen slunga deras rumstempererade lik i soporna. Och det hade fungerat med ett bättre manus och bättre skådespelare. Bättre personregi hade krävts, förvisso. Också. För detta är genuint vedervärdigt.
Scen efter scen efter scen är dränkt i märkliga jump-cuts, det finns ingen känsla för vare sig tid eller rymd och när scenografin blir tillräckligt klaustrofobisk, påminner Reacher lite om en skolpjäs där man helt enkelt ignorerat alla tänkbara dramaturgiska grundpelare och bara öst på med käftsmällarna. Nu är det ju (som sagt) förvisso ingen levande människa som bänkar sig framför en TV-serie baserad på de ytterst dumma barnböcker-för-vuxna-historierna signerade Lee Child med förväntningarna att det ska vara Oscars-doftande superdramatik som erbjuds, men ett fungerade manus hade helt klart hjälpt. Varenda karaktär är tunnare än papper, varenda yttring av "logik" redan uträknad av den som tittar vilket får den groteska mängden exposition att framstå som parodisk.
Det hade väl varit en sak om storyn var såhär ultradum och dialogen bedrövlig som den är, om actipnpartierna åtminstone var suveräna - Men de är lika ruttna de. Trist nog. Sämre action än i NCIS: Las Vegas CSI Crime Law & Order 2.
Ett lysande exempel är dialogväxlingen i det sista avsnittets stora eldstrid. Reachers ropar i en av slutscenerna "Be careful" till sin kollega, FBI-agenten Susan. Susan skriker då tillbaka "How do i do that" varpå Reacher svarar "I don't know" mellan kulsalvorna. Jag förmodar att regissören och Lee Child här försöker kommunicera att Reacher minsann inte vet hur man gör saker "försiktigt" eftersom han är oförsiktig, vilket nu även fått den annars så kalkylerade FBI-agenten att agera enligt samma oförsiktiga manér, men det är som tittare omöjligt att veta säkert då kameran zoomar in på dem och deras ansiktsuttryck är helt blanka, aningslösa. Inte sällan framstår det som ett litet, litet barn skrivit dessa historier och den dialog som framförs och när actiondelarna dessutom är klent koreograferade och enformigt förutsägbara - Ja då finns det ju faktiskt ingenting kvar förutom marinblå T-shirts och stora biceps.
Reacher säsong tre är något av det sämsta jag sett i TV-väg, någonsin.