Jag vet inte hur många gånger jag både läst och framförallt sett denna (exakta) story. Framgångsrik dotter/son som en gång flydde en plågad uppväxt i klaustrofobisk landsortsmiljö återvänder hem för att tillhandahålla assistans inom sitt yrkesområde till en problematisk polisutredning. Alla har vi sett det förut. I omgångars omgångar. Inte minst i den svenska klassikern Jägarna eller varför inte i februari månads stora Netflix-premiär; Åremorden.
I The Glass Dome (Glaskupan) får vi träffa Lejla, namnstark profiler inom FBI bosatt i San Diego som under introduktionen får ett samtal av sin adoptivpappa Walter om att hennes mor gått bort efter en tids sjukdom. Väl hemma i den lilla svenska byn Granås står det klart att Lejlas bästa vän mördats och att hennes nio år gamla dotter kidnappats, något som vår huvudkaraktär i allra högsta grad kan relatera till och som berör henne djupt hå även hon, 23 år tidigare, kidnappades och sattes i en plexiglascell i en källare, innan polisen till slut hittade henne och placerade henne hos fosterfamiljen i Granås.
Fotot och scenografin är utsökt och klippningen är väldigt bra. Hedenberg är dessutom strålande i rollen som adoptivfarsan Walter.
Väl hemma är landsortslivet ungefär som det alltid är i dessa serier. Gapiga rasister med oregistrerade jaktvapen, en stressad polischef plågad av nepotismanklagelser och kompisrelationer som är sargade efter de senaste 14 årens frånvaro. Lejla är dock tillräckligt skarp för att snabbt göra sig oumbärlig för de gissande landsortspoliserna och tillsammans med sin pensionerade polischefs-pappa Walter inleder de en egen liten utredning för att försöka hitta rätt på den kidnappade flickan, vilket leder dem dit ingen av dem hade trott att de skulle hamna.
Léonie Vincent känns lite som en urkraft i huvudrollen och bär därmed upp många scener som annars hade fallit platt.
Glaskupan är skriven av Amanda Högberg men när serien startar står det med stor text att den är skapad av Camilla Läckberg, som enligt de källor jag lyckats hitta mest verkar ha satt sitt idag starka namn på produktionen. Manuset är som sagt supertypiskt och lånar in så gott som varenda liten aspekt som utgör såväl grundberättelsen som vissa sidospår från andra svenska deckare, eller kriminalthrillers (i bokform). Det saknas massor av originalitet här och en egen röst, istället har man på manusfronten enbart gått på säkra kort, skrivit dialog som går att förutse in i sista stavelsen och använt sig av den här otrolig snäva berättarstilen då det i grunden alltid bara handlar om fem karaktärer. Eller fyra. Ankdamm-känslan och den klaustrofobi som rent konceptuellt kommer på köpet med en deckare av denna typ går för egen del aldrig att ta miste på och här är Läckberg vanligtvis lika medskyldig som Steen är, eller Stieg Larsson. Det blir för egen del så platt och så fattigt på omfång och skala, att det kammarspel som man istället tjänar på att skala ned och smalna av - också lider av alltför tight ramverk och enformiga tankegångar.
Jägarna ringde... Ville ha tillbaka sin story.
Turligt nog är det då att skådespeleriet till skillnad från bland annat Åremorden, är bra. För det mesta. Léonie Vincent är väldigt bra i huvudrollen och lyckas förmedla det mörker och den smärta hon bär på utan att vara Dramaten-yvig eller gapig. Hon spelar sin roll som Lejla stramt och återhållsamt men ger uttryck för sårbarhet under ytan, ändå. Minst lika bra är Johan Hedenberg som den pensionerade polischefspappan Walter och det märks att han befinner sig i en lite egen liga, här. Johan Rheborg faller ett par gånger in i delar av sin Percy-figur och hans gestaltning saknar närvaro och framförallt intensitet, men det gör inte så mycket. Glaskupan är inte unik, eller särskilt spännande heller men den är godkänd tack vare skaplig regi och bra skådespeleri från Vincent/Hedenberg.