Showrunner/manusförfattare Jason Keller (Ford v Ferrari) har under produktionen av nya Apple-serien Stick inte tagit några risker, alls. Noll. Han har snarare varit så safe och säker, trygg och förutsägbar i varenda litet steg av hur han strukturerat sin story om den förfallna ex-proffsgolfaren Pryce Cahill men i det här fallet (för omväxlings skull, tänker jag nog ändå påstå) gör det inte så värst mycket.
Owen är i toppform här och gör rollen som det misslyckade ex-proffset Pryce alldeles lysande.
Pryce (Owen Wilson) är lortigt misslyckad, jobbar som utskälld golfklubbsförsäljare på provisionsbasis, kör en skrotbil och bor i sin exfrus hus (som han inte städat på två år). Han är misslyckad med stort M, men som alltid i den hör typen av serier/filmer brukade det såklart inte vara så, om vi backar bandet tio år. Pryce var en Ryder Cup-golfare på PGA-touren, omtyckt, snortät och naturligtvis svinbra på att spela golf, men lyckades bränna alla broar då han under en direktsänd Masters-tävling drabbades av något slags psykbryt och bröt av alla sina klubbor samt dängde skiten ur en motspelare.
Vi träffar Pryce för första gången när han försöker sälja en driver för 12 000 kronor till en välbärgad hobbygolfare för att sen hänga med honom på en bunt nedvärderande aktiviteter där vi med stor tydlighet blir varse om hur värdelös han är. Värdelös kollega, värdelös exman, värdelös husägare, värdelös kompis, värdelös farsa... Pryce är på botten. Minst sagt. Men så snubblar han över en 17-årig supertalang i lagerarbetaren Santi som påminner mer än lovligt mycket om självaste Happy Gilmore och vips så väcks golf-glöden i honom, igen. De båda drar ut på husbilsturné för att försöka se till så att Santi vinner amerikanska amatörmästerskapen med Pryce värdefulla hjälp och detta ska då erbjuda mig som tittare den där typiskt amerikanska feelgood-humorn.
Stick är Ted Lasso om golf, och är den bättre serien på alla sätt och vis.
Om huvudrollen i Stick (som är en slags slapp Ted Lasso-kopia, i grunden) inte hade spelats av Owen Wilson (i högform), hade det mest troligt varit en riktig skitserie. För det är enligt mig Owen som gör Stick sevärd. Han är charmigare än vad han varit sen Wedding Crashers, hans leveranser är roligt knorriga och hans karaktär enkle att heja på. Det finns något så naturligt med hur Owen levererar sina repliker och något så mänskligt och igenkännbart med hur han förhåller sig till vardagens stress och allmänna motgångar. Stick är inget mästerverk, på något vis, men det är charmigt och lustigt på rätt sätt och feelgood-ögonblicken fungerar tack vare Wilson. Jag, som anser att Ted Lasso blir för utstuderat smetigt och Sudekis för tillgjord för att fungera i huvudrollen, är Stick en glad överraskning.