Damfotbollen har vuxit otroligt under de senaste åren på alla tänkbara sätt: exponering, närvaro på arenor, investeringar, till och med skapandet av nya tävlingar. Den enda möjliga nackdelen med denna tillväxt är att i takt med att damfotbollen växer, växer också sportens sämsta egenskaper.
"Ju större matchen blir, desto större blir oväsendet, desto fler fans finns det, men desto fler kritiker finns det", sa Lucy Bronze, engelsk försvarare, som gjorde två avgörande mål i kvartsfinalmatchen mot Sverige förra veckan, efter att hennes lagkamrat Jess Carter sagt att hon har fått ta emot rasistiska glåpord och tagit ett steg tillbaka från sociala medier.
"Även om jag tycker att alla fans har rätt till sin åsikt om prestation och resultat, håller jag inte med, eller tycker, att det är okej att rikta in sig på någons utseende eller ras", sa den 27-årige spelaren från Gotham FC.
Carters budskap fick återverkningar utanför fotbollen: Premiärminister Keir Starmer sa att "Det finns ingen plats för rasism inom fotbollen eller någon annanstans i samhället" och erbjöd sitt stöd till Jess, Lejoninnorna "och alla spelare som har utsatts för rasism, på och utanför planen". UEFA ingrep också och sa att "övergrepp och diskriminering aldrig bör tolereras", medan fotbollsförbundet bekräftade att de samarbetade med polisen.
"Vi är självklart öppna för kritik - det är därför vi älskar sporten - men vi är inte öppna för missbruk. Speciellt inom damfotbollen verkar övergreppen på nätet bli värre och värre, säger hennes lagkamrat Bronze (via BBC) och menar att det finns skillnader mot de rasistiska övergrepp som män utsätts för: män lider vanligtvis på arenor, men kvinnor är måltavlor på nätet.
