På idéstadiet är det nog ingen som kan anklaga den kanadensiska komikern Mae Martin för att inte välja finurligt effektiva inspirationskällor till sin nya, Netflix-finansierade thrillerserie. Tanken har såklart varit att ta 78% Twin Peaks och 22% Stranger Things, vräka ned rubbet i en mixer och trycka på Smoothie-knappen till rubbet doftar av ljuv TV-succé. Wayward är dock vare sig särskilt bra eller något som jag misstänker kommer att bra till och slå tittarrekord, detta trots finurlig marknadsföring och suggestiv användning av framsidesbilder inuti Netflix välorganiserade app. Detta eftersom det helt enkelt inte är bra. Manuset är dåligt och regin saknar udd, nerv och bett vilket gör detta till en uppvisning i klent utnyttjad potential.
Toni Collette har mig veterligen aldrig gjort en dålig roll.
Storyn är förhållandevis rättfram, simpel. Sektledarkärring med enorma mediaglasögon spelad av en (som alltid) sevärd Toni Collette spärrar i utkanten av småstadshålan Tall Pines in problemtyngda ungdomar och hjärntvättar dem, något som uppdagas först n är en nyinflyttad polisaspirant som precis genomgått ett könsbyte, flyttar in och börjar nysta i alla de märkliga incidenterna som sker i trakten.
Sektbiten är trubbigt uddlös och slentrian-trist i sin trötta förutsägbarhet.
Premissen med kulter och sektledare, karismatiska och charmerande personligheter som under sin egen starka övertygelse förtrollar och hypnotiserar, medan motpoolerna inom samma fiktiva universum anar ugglor i mossen och måste jobba i kronisk motvind som "den enda" som ser det verkliga sanningen, är såklart inget nytt inom detta format. Det är väl snarare så att vi sett exakt denna premiss, på ett eller annat vis, cirka 12 000 gånger redan och trist nog gör Wayward ingenting unikt eller fräscht som gör att det känns motiverat att lägga åtta timmar på Collettes maniska sektledartant.
Alex har ett så stelt och uttryckslöst ansikte att man som tittare aldrig förstår hennes känslor, hennes drivkraft eller tankar.
På pappret finns här en del förtjänster, dock. Som inte riktigt kommer igenom rutan i praktiken, tyvärr. Det finns något slags inspel i debatten kollektivism i förhållande individualism och Mae försöker riva ned kärnfamiljen och dess grundvärderingar men skrapar bara på ytan, krafsar lite i hörnet snarare än att säga något substantiellt. Utöver detta är spänningsmomenten aldrig spännande och huvudrollsinnehavaren och manusförfattaren/showrunnern Mare Martin känns verkligen helt fel i rollen som Alex då hennes uttryckslösa ansikte aldrig förmedlar något och då hennes skådespeleri aldrig känns effektivt eller som om det passar in i thrillerformatet. Hon saknar intensitet, närvaro, naturliga replikleveranser samt karisma och trots att Toni gör sitt för att väga upp detta (hon är verkligen alltid bra) räcker det aldrig till.
Wayward är blekt, trist, förutsägbart och uddlöst. Fotot är dock snyggt och Toni är alltid sevärd, men det räcker inte upp till gränsen för godkänt. Inte ens nära.