När den smått rebelliska prosten Lars Levi Læstadius (Gustaf Skarsgård) anländer till byn Kengis blir hans förlåtande predikan snabbt en het potatis bland Tornedalsborna och den lilla statsmakten. Gud är kärlek är hans budskap, men de kristna värderingarna glöms snabbt bort när en ung pigas försvinnande skakar om hela byn. Den inkompetente länsmannen Brahe är övertygad om att det var en björn bakom dådet, men prosten vet såklart bättre. Tillsammans med sin samiske fosterson Jussi försöker de hitta Gud i en gudlös värld som nystar upp obekväma sanningar om det ojämlika svenska samhället...
Mikael Niemi hårdkokta Tornedalsdeckare har alltså blivit påkostad TV-serie och det rör sig om ett ambitiöst projekt som sätter sina spår. Koka Björn är något så ovanligt som en norrländsk deckarvästern, där förnuft möter förtryck och myt möter monstruös verklighet. De norrländska soluppgångarna må vara romantiska, men historien i sig är långt ifrån en solskenshistoria; vid sidan om kokt björn erbjuds även misär och främlingsfientlighet på menyn, vilket lämnar en bitterljuv smak när jakten på Guds ljus ständigt överskuggas av hat och fördomar.
Seriens hjärta stavas Emil Karlsen som spelar prostens samiske adoptivson, och fader-son-relationen mellan dessa är stark, känslosam. Man vill titta bort när Karlsens sympatiska karaktär råkar ut för den ena våldsamma orättvisan efter den andra, vilket stärker karaktärens andliga konflikt: finns den kristna Guden till för de fattiga och för samerna? Skarsgård gör också ett ypperligt jobb som den välmenande, men mallige vändelsepredikanten som också agerar som Norrbottens alldeles egna Sherlock Holmes (och Jussi blir en samisk Watson). Det snabba skiftet från skrudklädd präst till piprökande mästerdetektiv var något svårt att svälja till en början, men karaktärernas drivkrafter är tillräckligt starka för att och när historien väl sätts i gungning är det svårt att släppa taget om det - även om mordgåtan i sig inte bjuder på några överraskningar.
Berättandet klampar nämligen i samma våtmarker några avsnitt in, vilket får mig att undra om inte denna deckare hade mått bättre som en mustig långfilm istället? Då hade det kanske inte känts lika tunt och utdraget. Jag kan också störa mig på den ibland inkräktande spänningsmusiken och vissa forcerade scener som gör att spänningen tappar lite av sin finess. Det finns också en hel del endimensionella karaktärer hos exempelvis Kengis-eliten, där det oftast räcker med att bara av att titta på figurerna för att avgöra vilka som är parodiskt gudlösa svin och inte. Det finns inte så mycket utrymme för någon gråzon eller subtilitet här, men samtidigt är detta en historia om kampen mellan gott och ont, om att hitta modet att möta ondskan i vitögat snarare än att bara predika om det. Estetiken och den lortiga inramningen gör såklart även mycket för att lyfta en standard kriminalhistoria till en härligt deppig skandinavisk västern.
Koka Björn är med andra ord en underhållande, snygg och lyxigt förpackad kostymdrama som lyckas spä ut sina deckarklyschor med starka historiska förankringar, starka norrländska bilder och starka insatser från Skarsgård, Karlsen, Pernilla August och Simon J Berger (som är förträfflig som Tim Blake Nelson-doftande kåtbock). Slutet må kännas något korthugget, men den mörka atmosfären stannar med en långt efter att eftertexterna har rullat.
Länsman må vara inkompetent, men mustiga polisonger, det kan han!