Det är något väldigt befriande med den första säsongen av A Knight of the Seven Kingdoms. Efter år av politiskt ränksmideri, eldsprutande drakar och karaktärer som dör på löpande band, så känns det välkommet med en så här pass lugn och småskalig berättelse. Ja, vi kan nästan kalla det lite av en roadtrip-film med två goa grabbar som färdas längs en landsväg. Vilket fungerar förvånansvärt bra och mycket väl kan vara den mest sympatiska inramningen hittills av Westeros.
Grunden är enkel. Serien utspelar sig ungefär hundra år före Game of Thrones och följer Ser Duncan the Tall - Dunk - och hans unge väpnare Egg. Inga storskaliga krig, inget bråk om någon tron. Istället handlar det om tornerspel, heder, stolthet och överlevnad i en värld där börd betyder allt, och där fel ord till fel person kan få ditt huvud avhugget snabbare än du hinner säga dracarys.
Skillnaden mot tidigare serier är märkbar nästan direkt, med en ton som är mer lättsam, varmare och inte lika hopplöst mörk som i Game of Thrones eller House of the Dragon. Redan i första avsnittet etableras detta genom mer jordnära scener där humor inte är cynisk utan mer mänsklig, med en mer helylle ton. Dunk är stor, stark och i många avseenden ganska dum. Inte det krispigaste chipset i påsen helt enkelt. Men också genuint snäll, hederlig och driven av en barnslig tro på riddaridealet.
I kontrast är Egg kvicktänkt, bitsk, och smart. Han ser ofta världen precis som den är och är inte rädd för att göra sina tankar hörda. Relationen mellan de två är, kanske föga förvånande, seriens absoluta hjärta och som tidigare nämnt ovan så känns det i mångt och mycket som en medeltida roadtrip-film. Dialogen mellan de två är rapp och härlig, emellanåt även förvånansvärt modern till tonen, men alltid förankrad i världen och karaktärerna, med ett tydligt fokus på de små detaljerna och ögonblicken. Från subtila gester och grimaser till kivande vid lägerelden. Och det är här som serien också glänser som allra mest.
Det hjälper också enormt att skådespelarna genomgående gör ett så briljant arbete. Inte minst Peter Claffey som Dunk, där han bringar en nästan perfekt balans mellan fysisk närvaro, bufflig och oerfaren krigare. Allt pepprat med en oskuldsfull naivitet och värme. Dexter Sol Ansell är dessutom minst lika bra och lyckas porträttera Egg som en komplex, nyfiken och skarp ung grabb. Långt ifrån vad som på pappret annars lätt hade kunnat bli en ytterst irriterande karaktär och de två bär hela serien på sina axlar, med lätthet.
A Knight of the Seven Kingdoms är dessutom tacksamt tajt i sin inramning. Med sex stycken förhållandevis korta avsnitt om (cirka) 30 minuter vardera. Det är perfekt för berättelsen och tempot är genomgående rappt, tacksamt fritt från överflödigt fluff och transportsträckor vars enda syfte är att fylla speltid. Nej, allt känns väldigt medvetet och genomtänkt, med utrymme nog att även minnas allt mörker som finns i Westeros. Korrupt styre, grymhet klädd i siden och brutalt våld.
Hurra jag är bäst!
Handen på hjärtat dock, så hade jag emellanåt önskat någon minut extra här och där som expanderade på vissa scener och konfrontationer. Dialog som kanske tilläts gå bara lite djupare. Kanske är det min förkärlek till Martin och hans bokförlagor som talar, men en del situationer hade helt klart mått bra av att andas lite mer. För efter de sex avsnitten så var det svårt att inte tänka "tusan, jag hade velat ha lite till". Men möjligtvis är det också ett kvitto på hur otroligt välbalanserad och smart serien faktiskt är.
Summa summarum så är detta ännu ett lyckat besök i Westeros, ja till och med lite av en oväntad fullträff som inte försöker trumfa varken Game of Thrones eller House of the Dragon, utan krigar på sina egna premisser. A Knight of the Seven Kingdoms finner sin egen väg och identitet. Den är lågmäld och varm med ett tydligare fokus på karaktärer, framförallt färre sådana och tillåter oss att engagera och insupa de mindre delarna av Martins expansiva värld. Det är Westeros i dess mest mänskliga form, mer down to earth, med smuts under naglarna, lortiga landsvägar, lägereldar och en mer utpräglad känsla av joie de vivre. En välbehövlig motpol till det episka och bombastiska berättande vi tidigare blivit serverade, och som samtidigt påminner oss om varför vi faktiskt kärade ner oss i den här världen till att börja med.