Jag vill börja med att deklarera min kärlek till fribrottaren Hulk Hogan. Ändan sedan jag såg honom wrestla på 80-talet har han - tillsammans med Optimus Prime - varit någon slags ledstjärna här i livet och grunden för ett livslångt intresse för pro-wrestling. Och jag är stolt över att faktiskt ha fått träffa honom och prata med honom,vilket jag betraktar som något slags höjdpunkt här i livet. Döm därför om min förvåning och upphetsning när Netflix med ganska kort varsel meddelade att de släpper en dokumentär tillägnad mannen, myten och legenden.
Hulk Hogan: Real American är en miniserie i fyra delar fördelat på ganska exakt fyra timmar, med ganska stor spridning i tid mellan avsnitten, och man kan antar att produktionen gått ganska snabbt för att smida med järnet är varmt efter att han tragiskt dog 71 år gammal för snart ett år sedan. Netflix är givetvis det perfekta företaget att göra en dokumentär som denna med tanke på deras erfarenhet av just popkulturella dokumentärer, men de har ju som bekant även ett samarbete med WWE.
"Train. Say your prayers. Eat your vitamins."
Förväntningarna var därför på topp när serien drog igång, där varje episod representerar en era ur Hogans liv. Något som slår mig redan tidigt, är att Hulk Hogan: Real American i huvudsak verkar framtagen för att hylla tidernas överlägset mest kände wrestler, snarare än att bjuda på ett opartiskt porträtt av honom. Därmed inte sagt att det inte tas upp kontroverser, och dessutom gör Hogan själv mycket för att nyansera bilen helt enkelt genom att bara vara sig själv. Han anklagades ofta för att inte längre vara Terry Bollea, personen han föddes som, utan hamnade i ett tankesätt som om han faktiskt var superhjälten Hulk Hogan - vilket också är orsaken till att jag kommer fortsätta kalla honom Hogan istället för Bollea i denna recension.
Det här lyser igenom redan tidigt och vid flera tillfällen uttalar han sig så grandiost att det direkt bli oskönt, och skänker de kontraster och nyanser en dokumentär så väl behöver. Med det sagt så får vi ändå följa med på en resa där Netflix verkligen grävt i arkiven och låter oss återuppleva hur WWE (som då hette WWF, innan Världsnaturfonden tvingade dem att byta namn - men det är en annan historia) fick sin storhetsera, inte bara genom aggressiva drag från Vince McMahon, utan även den enorma popularitet Hogan bjöd på.
Hogan får därmed, förmodligen väldigt korrekt, en stor del av äran för att wrestlingen idag är ett världsomspännande fenomen som lockar miljontals fans till arenorna och omsätter många miljarder. För mig som följt Hogans resa nästan hela vägen, är det mycket som känns välbekant, men det finns flera klipp jag inte sett tidigare och Netflix ska ha beröm för alla framstående fribrottare de lyckats samla ihop för att låta sig intervjuas om Hogan.
"Whatcha gonna do, when Hulkamania runs wild on you!"
Mangrant hyllar de hans insatser för wrestlingen, men väldigt många av dem tar även tillfället i akt att komplicera bilden av en ganska problematisk herre bakom kulisserna när kamerorna stängts av. Allra bäst är Bret "The Hitman" Hart som på sitt vanligt frispråkiga sätt tar ära och heder av Hogan genom att kalla honom en "backstabbing, knife-wielding piece of shit", och syftar då bland annat på inblandningen under Wrestlemania IX då Hogan aktivt motarbetade Harts karriär.
Överhuvudtaget är dokumentären full av moment där Hogans mindre charmiga personlighet lyser igenom, och han är förvånansvärt sällan villig att ta ansvar för något han gjort. Det finns alltid ursäkter till hands, och om något har han blivit sviken av folk snarare än det motsatta, och ibland blir det nästan komiskt när Netflix nästan back-to-back visar ett risigt beteende från Hogan bara för att senare få se honom vara upprörd över att han behandlats på samma sätt. För mig känns det uppenbart att Hogan verkligen tror han var den supergode helylleamerikanen som uppmanade yngre Hulkamaniacs att "Train. Say your prayers. Eat your vitamins.". Han kunde därmed inte göra några fel, och det lyser igenom i hans personlighet.
En person som varit viktigare än någon annan för Hogans karriär, är den ovan nämnde Vince McMahon, som för övrigt har en egen mycket sevärd Netflix-dokumentär. Han har dock blivit rejält cancelled efter ett par rediga snedsteg genom åren, och man kan anta att det är orsaken till att han inte är med i Hulk Hogan: Real American annat än i några enstaka citat. Att få höra hans synpunkter på Hogan - vilket bland annat inkluderar enorma bråk i domstolar - hade lyft denna dokumentär minst en pinne, men så blir det alltså inte.
En annan sak som drar ned helheten är att Hogan själv gärna vill få vara Hulk Hogan, och han har inga svagheter. När det blir känsligt eller personligt avbryter han helt enkelt, för att inte ens en enda sekund behöva visa sig svag. Det gör att vi aldrig riktigt får komma nära inpå människan, trots att han sitter där och får frågorna.
"I'm the man that made wrestling famous."
Sammantaget kan man se på Hulk Hogan: Real American från två olika håll. Det ena är som en ganska svag och feg dokumentär som undviker huvudpersonens besvärligare sidor, och de är många. Från en till synes ofta tveksam personlighet, till att kasta vänner och kollegor under bussen, anklagelser om rasism, samt att han hade sex med sin dotters kompis. Allt blir bara små bisatser jag gärna hade velat se mer av, och som dokumentär duger det inte.
Om vi istället betraktar Hulk Hogan: Real American som en hyllande runa över en legendarisk wrestler som blev ett popkulturellt fenomen världen över, och som inspirerade mängder av unga (inklusive mig själv) att försöka vara snäll och leva hälsosamt - så är det en fenomenal miniserie. Det bjuds på ögongodis från arkiven i mängder, de mest ikoniska ögonblicken wrestlingvärlden har att erbjuda och intervjuer från så många stora namn att jag stundtals nästan kände ögonen fuktas av kärlek.
Hur du själv kommer känna beror antagligen på hur du ser på Hulk Hogan. Betraktar du honom som en mycket problematisk herre och är ointresserad av wrestling så är det ren propaganda och en svag dokumentär. Om du däremot gillar fribrottaren Hulk Hogan så väntar fyra timmar ljuvlig wrestlingnostalgi.
