Efter några veckors uppehåll är det dags för ett knippe nya retrospel! I den här artikelserien går jag igenom gamla arkadspelsklassiker som fått återutgivningar till moderna format. Utgivaren Hamster (ja, de heter faktiskt så...) har jobbat ihärdigt med att ge nytt liv åt gamla arkadpärlor i åratal så... Vi har en hel del att gå igenom, kära vänner!
Den här veckan tänkte jag att vi tar en titt på några mindre kända shmups. Visst är det något speciellt med de där gamla arkadspelen som aldrig fick sin självklara plats i historieböckerna? De stod där, blinkande i neon, svältfödda på spelarnas gunst och ständigt i skuggan av de större titlarna vars arkadkabinett tuggade i sig mynt efter mynt. Men alla förtjänar en andra chans, sägs det ju, så idag tänkte jag damma av ett par riktigt grymma (men inte så namnkunniga) shmups och (som alltid!) besvara den livsviktiga frågan; HÅLLER DE ÄN?!
Idag har vi också actionstänkaren Jackal att bjuda på, samt arkadversionen av Ninja Gaiden.
Men först ett Björn Ranelid Moment:
Fem spel.
En nostalgisk gubbe.
Med noll tålamod, men massa ilska.
... Och alldeles, alldeles för många imaginära femkronor...
Nu kör vi!
X Multiply (1989)
Vi börjar direkt med något slemmigt. X Multiply är vad som händer om någon sneglar lite för länge på R-Type och tänker: "Fan vad gött, men tänk om allt vore lite mera... köttigt?"
Du styr ett skepp (eller ja, någon slags biomekanisk organism) som slingrar sig fram genom något som mer liknar insidan av en kropp än rymden. Du förstår, X Multiply utspelar sig år 2249 då mikroskopiska utomjordingar invaderar människor och infekterar deras celler. Spelaren styr därför ett pyttelitet stridsplan som flygs in i en kropp för att utrota utomjordingarnas drottning en gång för alla. Märklig story, va? Men det är bara början! För väggarna pulserar i det här spelet, fienderna ser ut som muterade vansinnesbakterier och dina vapen är två tentakler som svävar runt dig som olydiga husdjur.
Och det är just tentaklerna som är grejen, här. Du kan inte bara skjuta rakt fram och hoppas på det bästa - du måste positionera dig, vinkla dem åt olika håll och använda dem både defensivt som offensivt för att ta dig framåt. Det hela blir nästan lite som ett strategiskt pussel, mitt i allt klibbigt kaos. I sina bästa stunder känns det smart och metodiskt, som att du faktiskt börjar bemästra något som vid en första anblick kändes helt okontrollerbart.
Men... tempot! Det är här det skaver lite. X Multiply lunkar fram i en takt som ibland känns mer meditativ än intensiv. Det bygger absolut en tät stämning, men det gör också att adrenalinet uteblir. När du väl dör känns det inte som en dramatisk explosion - mer som att någon tryckt på paus och dragit en djup suck.
Visuellt är det hur som helst svårslaget. X Multiply är groteskt, annorlunda och modigt på ett sätt som få arkad-shooters. Ljudbilden förstärker också den redan inneboende, obehagliga känslan av att man inte borde vara här. En positiv överraskning!
Daioh (1993)
Om X Multiply var långsamt och metodiskt så snackar vi här raka motsatsen.
Daioh slösar inte en sekund. Du trycker start, och innan du ens hunnit blinka är skärmen fylld av projektiler, explosioner och fiender som uppenbarligen inte fått memot om att detta är första gången du testar det. Daioh är ett vertikalt shoot 'em up i sin mest kompromisslösa form.
Det går från noll till hundra, snabbt. Power ups regnar över en och ganska fort sitter man där med vapen som täcker halva skärmen. Det finns en nästan barnslig glädje i att se sin lilla farkost förvandlas till ett flygande inferno. Varje uppgradering känns kraftfull, men framförallt nödvändig.
För Daioh är skoningslöst, som sagt. Svårighetskurvan är mindre av en kurva och mer av en platt betongvägg. Fiender dyker upp från alla håll, deras kulor formar mönster som kräver millimeterprecision och bossarna känns som att de aktivt försöker skrämma spelaren från att försöka igen. Det är inte ens alltid rättvist - men kanske inte heller meningen?!
Rent visuellt är Daioh inte lika minnesvärt som många av konkurrenterna. Men på plussidan är det åtminstone funktionellt, på så vis att allt är tydligt och läsbart - om än lite identitetslöst.
Det som räddar Daioh från att bli frustrerande är hur konsekvent det är. När du dör vet du oftast varför. Du var för långsam, eller helt enkelt inte tillräckligt bra. Och det gör att man gärna trycker i ett imaginärt låtsasmynt till och försöker igen. Daioh är en käftsmäll som man frivilligt ställer sig i kö för att få; igen och igen och igen...
Rezon (1991)
Och så har vi... Vad är det jag ens spelar?!
Rezon känns som att någon tog en nypa Gradius och en skopa R-Type, tappade upp det i en mixer tillsammans med tidig 90-talstechno och tryckte på max. Resultatet är något som känns som en konstant glitch, där musiken dunkar på och bakgrunden blinkar och flimrar. Hela spelet har en framtoning som känns mer experiment än en färdig produkt, lite som att man fastnat inuti en gammal demoscen-produktion.
Spelmekaniskt finns det en kärna här som faktiskt fungerar. Man gör det vanliga, skjuter, undviker fiendeskott, samlar och uppgraderar - hela klabbet! Men jag får aldrig riktigt in någon bra rytm eller tempo, det känns aldrig riktigt stabilt. Ibland flyter allt på perfekt, men sekunder senare är det som att någon bytt ut reglerna utan att säga till. Det finns ändå någon slags hypnotisk kvalité i kaoset... Men det är också kanske mer fascinerande och intressant, snarare än "kul".
Jag vet fortfarande inte riktigt vad jag tycker om Rezon - allt jag vet är att jag tänker inte sluta förrän den sista utomjordingen är blastad till småbitar!
Jackal (1986)
Nu snackar vi något mer jordnära, på mer än ett plan.
Jackal dumpar allt rymdfarande och abstrakt nonsens och säger istället; här är en jeep, här är the bad guys - kör! Vissa av er minns kanske Jackal till NES, som är en omarbetad och utökad version av det här arkadoriginalet. För ovanlighetens skull är hemkonsolversionen bättre, då den är mer varierad nivåmässigt och snäppet vassare designad. Det som arkad-Jackal har gentemot NES är så klart överlägsen grafik och ljud - och det kommer man ju ganska långt med också, förvisso.
I Jackal styr du din lilla krigar-jeep och rullar in bakom fiendens linjer, räddar krigsfångar och spränger precis ALLT som står i vägen. Det är enkelt, rakt på sak och - omedelbart tillfredsställande!
Banorna är en mix av öppna ytor och trängre passager. Detta ger lite variation och anpassning för ibland handlar det om att spela aggressivt och ibland är det smartare att plocka fiender en i taget. Räddningsmomenten ger dessutom en extra dimension som bryter av ifrån det konstanta skjutandet. Svårighetsgraden är hög, men rättvis. Jackal kastar inga billiga tricks på en utan förväntar sig att man blir bättre - vilket man blir, sakta men säkert...
Jackal känns i mångt och mycket tidlöst, tajt och med ett omedelbart gameplay som är ett bevis på att enkelhet inte nödvändigtvis är av ondo. Nackdelen är väl att spelet lätt blir en smula repetitivt, samt att åttabitarsversionen till NES helt enkelt är en bättre version av samma spel.
Ninja Gaiden (1988)
Arkadversionen av Ninja Gaiden är inte att förväxla med NES-versionen med samma namn, för det här är något helt annat.
Ninja Gaiden till arkad slänger bort mycket av det som gjorde konsolversionen till en ikonisk actionplattformare. Istället är det ett beat 'em up där du rör dig från vänster till höger och spöar skiten ur våg efter våg av fiender på ett sätt som känns... väldigt 80-tal.
Första intrycket är starkt, med kraftfulla slag och snabba animationer. Det finns en rå energi här i presentationen som är medryckande, men ganska snart börjar problemen krypa fram. Du förstår, fiendeplaceringarna är ofta irriterande, deras attacker är svårlästa och trots att man är en ninja känns huvudpersonen stundtals klumpig och skör.
I kortare doser funkar det. Det finns en charm i det överdrivna våldet och de stora karaktärs-spritesen, men ju mer jag spelar desto mer blir det tydligt att det här inte är en titel som åldrats med samma värdighet som vissa andra beat 'em ups från samma tidsera. I jämförelse med NES-versionen är arkadversionen av Ninja Gaiden en besvikelse - tyvärr!
Veckans bästa arkadretro: X Multiply
Det är slemmigt, groteskt och äckligt och alldeles, alldeles underbart! Det här är ett shoot 'em up som fortfarande håller måttet, rakt av, utan ursäkter eller nostalgiglasögon. Det är helt enkelt bara ett bra spel som bjuder på en oförglömlig spelupplevelse du inte kommer hitta någon annanstans... Och ibland, ibland är det exakt just det man behöver.
Gillar du gamla dammiga arkadklassiker? Då får du inte heller missa tidigare artiklar i denna eminenta serie som du kan spana in här nedan:
- Seb VS Hamster #3: Det blir golf, drakar och knytnävsslagsmål
- Seb VS Hamster #2: Dubbelt upp med Ridge Racer!
- Seb VS Hamster #1: Super Mario och pengahungriga anime-tjejer