1987 mötte vi honom i Italien. 2004 dök han upp i Mexico City. Nu har turen kommit till Rio de Janeiro. A.J. Quinnells bokserie om John Creasy har filmatiserats två gånger tidigare, men nu är det Netflix tur att ta sig an karaktären, denna gång i form av en tv-serie. Att byta miljö och skådespelare är ofta ett effektivt grepp för att gjuta nytt liv i en välbekant historia, men i detta fall är slutresultatet en blandad upplevelse.
I denna tolkning av Man on Fire axlar Yahya Abdul-Mateen II rollen som John Creasy, en före detta elitsoldat vars främsta förmåga var att överleva det omöjliga. Denna heroiska aura är dock ett minne blott, nu möter vi en man som brottas med svår PTSD efter ett traumatiskt och kostsamt uppdrag i Mexico City. När Creasy står vid ruinens brant sträcker hans gamle vän Paul Rayburn ut en hjälpande hand i ett försök att få honom på fötter igen. Trots Creasys egna protester om att han inte är redo för fältet, övertalas han att ta ett uppdrag som livvakt. Men oviljan till trots sugs han obönhörligen tillbaka in i våldets spiral när Rayburns dotter hamnar i skottlinjen och behöver hans beskydd.
Beslutet att förflytta handlingen från bokens Italien till Brasiliens Rio de Janeiro hjärta känns logiskt, särskilt då serieskaparen Kyle Killen verkar ha haft ambitionen att skapa en geopolitisk thriller snarare än en renodlad hämndhistoria. Serien ställer intressanta frågor om konsekvenserna av USA:s inblandning i andra länders inrikespolitik och hur det slår mot individen. Problemet är att ekvationen aldrig riktigt går ihop. Creasys personliga demoner reduceras till ett bihang som aldrig tillåts utforskas på djupet. Genom att försöka knyta samman Brasiliens högsta politiska ledning med Creasys mer intima drama, riskerar man att både förminska det stora sammanhanget och överkomplicera en i grunden avskalad berättelse.
Yahya Abdul-Mateen II gör vad han kan med ett spretigt manus där karaktärernas drivkrafter ofta förblir diffusa. Han och den övriga ensemblen levererar stabila insatser, men de motarbetas av en handling som känns forcerad i sin strävan efter politisk tyngd. Den röda tråden mellan presidentpalatsets korridorer och Rio de Janeiros favelor är långt ifrån spikrak. Creasys psykiska ohälsa tenderar också att behandlas mer som en dramaturgisk gimmick än ett genuint karaktärsdrag - ett verktyg för att skruva upp spänningen i enskilda scener snarare än att ge tyngd åt hans trauma. Bland de övriga rollprestationerna lyser brittiska Billie Boullet och brasilianska Alice Braga starkast.
I Tony Scotts hyllade filmatisering från 2004 kändes både atmosfären och huvudkaraktären råa och autentiska. År 2026 framstår Creasy mer som en karikatyr, formad efter samtidens förväntningar på en modern actionhjälte: där det förr var alkohol är det nu PTSD, och där drivkraften var hämnd handlar det nu om sorg, förlust och vägen tillbaka. Tv-serien snubblar i mötet mellan det småskaliga och den storskaliga konflikten. Det är just denna splittring som gör att serien tappar fokus och att engagemanget för karaktärerna aldrig riktigt fördjupas. Vad vi får är en stabil actionproduktion som, med ett tightare manus och en tydligare identitet, hade haft potentialen att faktiskt överträffa sina föregångare.