Det är lite lustigt hur en av årets största produktioner baserat på en superhjälte inte känns som att den tillhör genren över huvud taget, och när serien först tillkännagavs så var det svårt att inte himla med ögonen en smula och sucka djup: "Jahapp, ännu mer superhjältar". Efter katastrofen med Madame Web, och de tilltagande mer ointressanta och slätstrukna Spidey-äventyren med Tom Holland, så var det helt enkelt utomordentligt svårt att känna någon som helst entusiasm, förutsatt att du inte var en regelrätt superhjältenörd med barnasinnet i behåll dvs.
Men i takt med att mer information läckt ut, och inte minst de första teaser-klippen som följts av flera smaskiga trailers, så har det mer och mer känts som en märklig feberdröm. Inte minst med tanke på Nicolas Cage i huvudrollen som den titulära hjälten, insvept i mörker, smuts och cigarettrök. Så låt mig vara tydlig och rakt på sak. Spider-Noir har karaktär, hinkvis av det, och överraskar rejält som en direkt motvikt till allt Marvel-trams som matats ut på löpande band. Glöm alla färgglada trikåer, dimensionshoppande eller putslustiga one-liners som skrivits för elvaåringar. Nej, istället har man skapat ett kompromisslöst noir-drama med karaktär och textur, fritt från fånerier och dravel.
Ben Reilly - här spelad av en sliten och whiskydoftande Cage - har redan lagt ner sitt väggklättrande när serien börjar. Han har fått nog och vi möts av en trött man. En privatdetektiv som försöker överleva i 1930-talets New York, där gatorna kryllar av gangsters, mutade snutar och korrumperade politiker som sedan länge sålt sin integritet. Misär och mörker är helt enkelt seriens själ, och handlar mindre om superkrafter och snarare om människor som desperat försöker göra rätt för sig i en cynisk och ond värld.
Reilly är ingen ungdomlig akrobat längre. Hans kropp vill inte längre och varje steg är en ansträngning, han stapplar fram som om världens fulla tyngd vilade på hans axlar. Det är ansträngt, jobbigt och smärtsamt. Så långt ifrån superkrafter vi bara kan komma. Detta är en man som gjort sitt och vars kropp skriker "lägg av".
Klättra på väggar? Nah, här är det rök och virre som gäller.
Vad som är än mer fascinerande är hur lågmäld Spider-Noir verkligen är, och man försöker aldrig överösa tittaren med digitala effekter eller bombastiska slagsmål. Istället får karaktärerna och atmosfären stå i centrum. Det känns nästan provocerande gammaldags, och samtidigt otroligt uppfriskande. Som grädde på moset är dessutom den visuella presentationen fullständigt fenomenal, allt från de regnvåta gatorna till kostymerna, jazzmusiken och dialogen.
Den svartvita versionen är dessutom utan tvekan det bästa sättet att se serien på, där estetiken verkligen kommer till sin rätt, speciellt om du råkar ha en OLED ståendes där hemma på TV-bänken.
Helt perfekt är det dock inte, och de actionscener som finns känns i all ärlighet ganska stela och forcerade. Man hade kunnat skippa detta men vågar väl inte fullständigt släppa kopplingen till sitt superhjältearv. Vilket är synd för Spider-Noir balanserar verkligen på gränsen till att kunna vara något riktigt bra, och är verkligen en frisk fläkt för genren. En smutsig underdog-story som ger oss något mer jordnära och mänskligt, där karaktärerna känns mer verkliga och varje scen får tid att andas. På sätt och vis är det direkt anti-Marvel, fyllt av spindelnät i hörnen, cigarettrök i luften och en rejält jävla bitter Nicolas Cage som muttrar sig igenom ett korrumperat New York.