"Det är bekvämt att skylla på biologiska processer om man vill slippa ta ansvar för sina handlingar. Men mycket av det som hände kan skyllas på att vi var 13 eller 14. Att det var hormonerna som drev oss, mot Svärtan. Det här var början på den sommaren. Sommaren 1985 - Live Aid-sommaren."
Exakt så inleder John Ajvide Lindqvist, som skrivit romanen serien bygger på, det första avsnittet med sin silkeslena stockholmsdialekt. Strax innan har vi fått se klassiska midsommarbilder från ön Särsö som är seriens skådeplats. Dragkamp, skratt och dans kring midsommarstången. Samtidigt flyter en kropp upp ur havet. Den där självklara glädjen börjar sakta rinna undan och för varje avsnitt blir det allt tydligare att något är allvarligt fel.
På ytan handlar serien om ett kompisgäng som tillbringar sommarlovet i den svenska skärgården, som de gjort tillsammans sedan många år tillbaka, men när en kropp hittas i havet och berättelserna om den mystiska ön Svärtan och en okänd närvaro börjar ta form förändras tillvaron snabbt. Det som först känns som ett sommarlov fyllt av frihet och glädje blir snart en berättelse om något helt annat.
Det är däremot inte bara mörker och tragedi. Svärtan är också något så ovanligt som en svensk coming of age-serie där vi får följa ett ungt kompisgäng på tröskeln mellan barndom och vuxenliv. Parallellerna till Stranger Things är därför lätta att dra - och ja, den jämförelsen behöver ingen skämmas för.
Skillnaderna är däremot betydligt större än likheterna. Här står den svenska dekadensen, den lågmälda tragedin och den smärtsamma uppväxten i centrum. Inga bombastiska explosioner, monster från parallella dimensioner eller ryska soldater. Precis som i Ajvide Lindqvists böcker fungerar det övernaturliga främst som en metafor. Skräcken ligger sällan i jump scares eller intensiva jaktsekvenser, utan i människorna, relationerna och det som långsamt växer under ytan. Svärtan satsar på stämning framför spektakel - och lyckas samtidigt vara en av de snyggaste svenska TV-produktionerna på länge.
Fotot håller genomgående hög klass. Filmfotograferna Carl Nilsson och Johan Strand undviker den grå, urvattnade estetik som alltför många svenska produktioner fastnar i. Istället får färgerna ta plats, där havets djupa blå nyanser återkommer nästan överallt och binder samman seriens bildspråk på ett elegant sätt.
Ljudbilden är minst lika viktig som fotot. Havets ständiga brus, vinden över klipporna och de långa tystnaderna blir en del av berättandet. Musiken vet när den ska kliva fram, men ännu viktigare är att den vet när den ska hålla sig undan och låta obehaget växa på egen hand. Lämpligt nog får man ynnesten att lyssna på en och annan 80-talsklassiker - det är trots allt Live Aid-sommaren 1985.
Regin, signerad Björn Stein och Amy Deasismont, är ett av seriens starkaste kort. Skräcken byggs med tålamod snarare än tempo och kameran får vila kvar vid skärgårdens stillhet tills den gradvis nästan börjar kännas kvävande. Bildspråket är självsäkert och atmosfären får bära berättelsen, där tystnader och subtila blickar ofta säger mer än dialogen. Resultatet är en suggestiv, nästan drömlik upplevelse som vågar lita på sin publik och förvandlar den svenska sommaridyllen till en plats där obehaget ständigt ligger och skaver.
Skådespelarensemblen imponerar från början till slut, inte minst de unga huvudrollsinnehavarna som bär serien med en naturlighet som aldrig känns konstruerad. Linus Rogsgård ger Johannes en fin balans mellan sårbarhet och eftertänksamhet, medan samspelet mellan ungdomarna känns genuint. Bland de mer rutinerade namnen sticker Rolf Lassgård och Josefin Neldén ut, men de försöker aldrig stjäla rampljuset. Tvärtom ger de de yngre skådespelarna utrymme att växa, vilket gör att relationerna känns trovärdiga och känslorna landar med full kraft.
Svärtan är som allra starkast när den låter mysteriet tala för sig självt. Tempot sackar däremot något när berättelsen börjar förklara lite för mycket och vissa sidospår drar ut på tiden. Några bifigurer förblir dessutom ganska tunt tecknade och hinner aldrig bli mer än funktioner i handlingen, vilket gör att ett par känslomässiga ögonblick inte träffar riktigt så hårt som de hade kunnat. Serien lämnar också flera frågor obesvarade. För vissa kommer det att förstärka den drömlika känslan, medan andra sannolikt kommer uppleva det som mer frustrerande än fascinerande.
Det som gör Svärtan så speciell är att skräcken aldrig blir ett självändamål. Havet och det övernaturliga används för att utforska skuld, begär, beroende, utanförskap och den omtumlande känslan av att stå med ena foten i barndomen och den andra i vuxenlivet. Precis som i John Ajvide Lindqvists bästa berättelser är det i slutändan inte monstret som skrämmer mest, utan människorna och vad de är beredda att göra mot varandra.
Resultatet är en serie som dröjer sig kvar långt efter att eftertexterna rullat färdigt - inte för att den skrämt livet ur dig, utan för att den fångar en svårbeskrivlig känsla av något som förändrade allt. Den som väntar sig ett svenskt Stranger Things, rakt av, lär bli besviken. Den som däremot uppskattar långsamt berättad folk horror, där karaktärerna och stämningen alltid står i centrum, kommer sannolikt att hitta en av årets allra starkaste svenska TV-serier.