Så har vi äntligen nått den avslutande delen i vår artikelserie över tidernas mest överskattade spel. Det tog en lång, svettig och ganska illaluktande tid för redaktionen att diskutera och bråka fram de sista fem titlarna, men vi känner oss ändå nöjda. Följande fem titlar har hyllats enormt av spelare och/eller kritiker, men i efterhand är de enligt oss långt ifrån så bra som många tycks ha fått för sig. Riktigt grisigt överskattade, med andra ord.
Har du missat del ett och två av artikelserien hittar du de här:
Tidernas mest överskattade spel - del 2
Tidernas mest överskattade spel - del 3
Plattform: Dreamcast/Xbox
Utvecklare: Sega
Utgivare: Sega/Microsoft
Premiär: 23 november, 2001
Shenmue var en fantastisk saga. Ett spel som erbjöd en trovärdigt levande och underbar frihet, samt bjussade på en grafisk upplevelse som slog de flesta på fingrarna när det begav sig. Yu Suzuki och hans team hade jobbat nästan tio år med vad som skulle bli starten på något stort. Men ödet ville annorlunda och Dreamcast tvärdog, vilket fick Sega att stressa ut uppföljaren proppad med hafsgjorda kapitel som redan hade designats (men slopats) för det första spelet.
Shenmue 2 kändes på flera sätt både ofärdigt och ostrukturerat. Friheten hade bantats till ett minimum där det inte fanns någonting av värde att varken utforska eller upptäcka. Även actionsekvenserna hade tonats ned rejält och istället för sköna gaffeltrucksrace fick vi... stapla böcker. Shenmue 2 såg heller inte lika bra ut som det första spelet och hade rejäla laddningstider. Att folk än idag bönar och ber om ett Shenmue 3 beror förmodligen uteslutande på ljuva minnen av det första spelet och inte Shenmue 2, idag en av Segas mest överskattade titlar.
4. Final Fantasy VIII
Plattform: PC/Playstation
Utvecklare: Square
Utgivare: Square
Premiär: 27 oktober, 1999
Efter mästerliga Final Fantasy VII som framstår som de japanska rollspelens absoluta höjdpunkt valde Square att försöka förnya sig. Man valde en mer realistisk design, en mer Hollywood-anpassad story och gav den då nye designern Tetsuya Nomura fria händer att skapa irriterande och ofta infantila ungdomar till huvudrollsinnehavare. Spelsystemet stuvades också om i ett försök att modernisera serien, vilket misslyckades totalt och Final Fantasy VIII har än idag seriens segaste strider.
Allt det här resulterade i ett riktigt medelmåttigt rollspel som hade den mest urvattnade och förutsägbara storyn i serien hittills, där det var stört omöjligt att fatta tycke för någon av huvudpersonerna. Hela tiden växlade storyn mellan den jobbiga gnällspiken Squall och den fåniga Laguna och det allvar som alltid präglat Final Fantasy-serien, där de populäraste huvudpersonerna faktiskt ofta bragts om livet lös med sin frånvaro. Ändå talar folk om del åtta som en riktig höjdare, något vi verkligen inte kan förstå.
3. Fable
Plattform: PC/Xbox
Utvecklare: Lionhead
Utgivare: Microsoft
Premiär: 14 september, 2004
Peter Molyneux var med sin stora käft en ypperlig bidragsgivare till att rollspelet Fable nådde denna tredjeplats. Lionhead-mannen lovade guld och gröna rollspelsskogar i år och dagar innan Fable släpptes, och hypen steg kraftigt inför vad vi trodde skulle bli inte bara det läckraste Xbox-spelet någonsin, utan tidernas bästa spel (något Molyneux själv sade). Det blev... lite av en prutt.
I stället för en enormt öppen värld fick vi knata omkring längs väldigt förutbestämda stigar och minsta försök till att ta en egen väg var dömt att misslyckas. Hela grejen med en episk saga och att forma en karaktär i endera god eller ond riktning blev i praktiken mest ett val om att äta tofu eller inte. Dessutom uppfylldes aldrig löftena om att vi skulle kunna skaffa barn i spelet och huvudstoryn var riktigt kort. Fable var långt ifrån ett dåligt spel, men hypen smittade av sig till folks åsikter om det.
2. Metal Gear Solid 2
Plattform: Playstation 2
Utvecklare: Konami
Utgivare: Konami
Premiär: 8 mars, 2002
Det började så bra. Snake på George Washington Bridge, en ödslig pråm på Hudson-floden, hällande ösregn och en tänd cigarett. En våghalsig stunt senare medan det majestätiska ledtemat drog igång var man på båtdäck. Solid Snake var tillbaka. Tillbaka för att sparka stjärt i vad som kanske är de bästa första halvtimmen av ett spel någonsin. Men så hände något. Snake försvann spårlöst i havet, och vi fick ikläda oss rollen som den lika blonderade som androgyna tönten Raiden och både allvaret, den blytunga storyn och den varierande spelbarheten från föregångaren byttes ut till något klart sämre.
Oljeriggen där största delen av äventyret utspelade sig var stentrist, de vanligtvis så magnifika bossfighterna var mest fåniga (jämför Psycho Mantis med rullskridskoåkande Fatman) och storyn var en riktig lättviktare som till råga på allt ofta kändes Matrix-skadad. Metal Gear Solid håller de flesta av oss än idag som ett av tidernas bästa spel, något som även gäller för Metal Gear Solid 3: Snake Eater. Detta medan Metal Gear Solid 2: Sons of Liberty mest framstår som den genomgående urgrymma spelseriens svarta får och det är bara att konstatera att Konami misslyckades med att följa upp originalet.
1. Perfect Dark
Plattform: Nintendo 64
Utvecklare: Rare
Utgivare: Rare
Premiär: 30 juni, 2000
Perfect? Knappast. Men med ett enormt högt betygssnitt och en folklig stjärnstatus i förstapersonsskjutar-historien är Perfect Dark av många ansett som just fulländat. När detta Nintendo 64-spel släpptes hade många Rares Goldeneye färskt i minnet och hyllade sålunda Perfect Dark nästan per automatik. Vi minns det som ett hyfsat actionspel med Rares sedvanliga fingertoppskänsla, men miltals från vad många vill få det till.
Spelkontrollen var trög och den ack så viktiga inlevelsen fanns aldrig riktigt där. Att spela förstapersonsskjutare med annat än mus och tangentbord har alltid varit fyllt av kompromisser och i detta fall var trögheten och den sviktande känslan bitvis outhärdlig. Dessutom var Joanna Dark som huvudperson en ganska fånig karaktär och konceptuellt ett plagiat, då Rare uppenbarligen försökte rida på Lara Croft-vågen.
Men allra värst var den nästan kriminellt sviktande skärmuppdateringen som gjorde spelet mer eller mindre ospelbart på svårare nivåer, där flera fiender trängdes på skärmen samtidigt. Att spela var som att simma i överkokt havrgrynsgröt med tyngder på armarna och i multiplayer var det en sann pina. Många, särskilt gamla Nintendo 64-ägare, talar sig fortfarande varm om Perfect Dark men spelet går tveklöst till historien som det mest överskattade någonsin.