Pokémon Red
Innan TV4 valde att köpa in TV-serien för Pokémon runt året 2000 hade ishockey alltid varit hobbyn som tog allra mest av min fritid, och jag drömde mer eller mindre varje dag om att bli en lika framgångsrik NHL-målvakt som mina idoler Patrick Roy, Martin Brodeur och Dominik Hasek. Från det att jag såg de första avsnitten av den japanska monsterserien började jag dock känna hur ett inre maktskifte ägde rum, och när jag sedan lyckades kom över ett exemplar av Pokémon Red på min 10:e födelsedag blev mitt intresse till att åka på hockeyträning allt mer svalare för varje dag som gick samtidigt som en ny "mening med mitt liv" växte sig större och starkare för varje passerad minut. I'm gonna be the very best, that no one ever was! Från den stunden hade jag nämligen med mig min solskadade Gameboy överallt jag gick, och så fort jag hade en minut till övers använde jag den för att antingen genomföra ännu en Pokémon-strid eller till att försöka fånga ytterligare en sällsynt best till mitt växande Pokédex. Just Pokémon Red är förövrigt - så här i retrospektiv - spelet jag, tveklöst, lagt ner allra mest tid på, och att säga att denna bärbara spelpärla har betytt mycket för mig under min uppväxt är en underdrift av guds nåde. Visst, jag blev visserligen inget NHL-proffs med miljontals dollar på banken, men jag har i alla fall besegrat Gary Oak mer gånger än jag kan räkna samt ägt flertalet skolgårdar med min dominanta vattenduo bestående av Blastoise och Lapras. Och ja, I would do it all again!
The Legend of Zelda: Ocarina of Time
Är det inte lite tråkigt att ännu en gång behöva läsa om Ocarina of Time? För vad har egentligen inte redan sagts en miljard gånger förut och hur många gånger kan man seriöst hylla detta tidlösa N64-mästerverkt innan folk börjar självantända i ren och innerlig självbevarelsedrift? Alla vet liksom redan, spelet är perfekt - get on with it! Trots denna insikt så skulle jag faktiskt inte kunna genomföra denna artikelidé på ett ärligt sätt utan att få dedicera en av platser åt Links första 3D-äventy från 1998. För jag minns allt för väl första gången jag steg ut på ett vidöppet Hyrule Fields och jag kommer så väl ihåg hur upprymd jag kände mig när jag såg hur dagen gick mot natt samtidigt som mina stapplande polygon-ben skyndande sig mot vindbryggan som skilde Hyrule Castle Town från de annalkande zombie-skeletten som anföll med nattens intåg. Jag hade nämligen aldrig upplevt en sådan uppenbar dygnsrytm i ett spel tidigare, och att se solen höjas och sänkas i realtid var en av många wow-känslor som uppenbarade sig på min resa mot att besegra Ganon bland de där förfallna slottsruinerna. Ju mer jag faktiskt tänker på vad Miyamoto och Nintendo lyckades svarva fram för runt 20 år sedan desto mer inser jag att orden för att beskriva denna briljanta spelklasssiker förmodligen inte är uppfunna ännu. För äventyret var på så många sätt en slutprodukt som överskred summan av sina komponenter, och även om jag - och flertalet andra - redan har sagt det (otroligt många gånger dessutom) förut så måste jag ännu en gång konstatera att The Legend of Zelda: Ocarina of Time är världens bästa TV-spel. Om det är tråkigt att läsa om är en annan Rupee- femma.
Metroid Prime
Det har gått över 15 år, men än idag kan jag komma på mig själv med att tänka tillbaka på den där första gången när jag landande på planeten Tallon IV i skorna på världens grymmaste spelkaraktär. Metroid Prime lyckades nämligen på så otroligt många plan fängsla mig som spelare framför TV-skärmen, och oavsett i vilken ände av mitt slutomdöme vi väljer att börja så består Retro Studios Gamecube-mästerverk av idel lovord och hyllningar. Jag älskar, som exempel, hur man med relativt små medel lyckas måla upp en trio av mångfasetterade och extremt storskaliga berättelser som alltid lyckas greppade tag om en på ett obehagligt och snudd på infekterat sätt. För utan så mycket som ett ord (förutom i spelets inledning och slut) får vi nämligen följa Chozo-folkets kamp och förfall mot det spridande Phazon-giftet, vi får i samma veva veta vilken högteknologisk och intelligent livsform rymdpiraterna i grund och botten är samt att vi får forma vårt eget öde som den hårdnackade och extremt tystlåtna Samus Aran. Kenji Yamamotos magiska soundtrack är därtill en annan komponent värd att lyfta fram då få ljudlandskap kan få en att känna ett sånt intensivt välbehag som när de ödesmättade domedagskörerna fläker ut sig nere i de ekande Magmoor-grottorna, och tårna kröker sig nästan lika mycket av förtjusning när man hör atmosfären utkristallisera sig uppe på Phendaras kyliga toppar. Varje ton känns faktiskt som om de har placerats med en snudd på pervers millimeterprecision och än i dag är det fullkomligt omöjligt att klicka sig förbi startskärmen utan att det krypande och Arkiv X-doftande titelspåret har fått rulla både en och två gånger. Jag skulle slutligen kunna skriva spaltmeter om hur mycket Metroid Prime betytt för mig och min kärlek för TV-spel, men jag nöjer mig istället med att gå och damma av min Gamecube och förbereda mig för att landa på Tallon IV ännu en gång.
Dark Souls
Jag ska inte säga att mitt spelintresse hade dött runt året 2011, för det hade det verkligen inte, men jag var däremot extremt less på hur otroligt många spel alltid skulle försöka få mig att känna mig kraftfull utan att egentligen kräva något tillbaka. Jag upplevde nämligen att utvecklare allt för ofta skulle hålla oss spelare i händerna, och även om actionsekvenserna blev större och än mer bombastiska så uteblev känslan av att ha uppnått något när eftertexterna väl började rulla. Utmaningen var helt enkelt inte tillräckligt stor för att man skulle känna sig "speciell", och mitt bland fallande byggnader och apokalyptiska rymdattacker så tryckte man endast systematiskt på A-knappen och väntade på att nästa mellansekvens skulle sätta igång. Men! Så en dag kom Dark Souls likt en vänsterkrok från ingenstans och helt plötsligt var min kärlek för spelmediet starkare än någonsin. Myazakis mörka fantasy-titel var nämligen precis rätt medicin för en svältande äventyrstok som undertecknad, och spelets dystra stämning tillsammans med den branta utmaningskurvan fick mig att minnas tillbaka till en tid när man lirade NES-titlar och fick spela om samma sekvens om och om igen tills man lyckades bemästra situationen fullt ut. För det var aldrig någon självklarhet att man skulle lyckas utan varje framsteg (hur litet det än må ha varit) fick mig snarare att pusta ut med lika delar lättnat som kolossal stolthet. Kort och gått; inget annat spel har de senaste 10 åren betytt lika mycket för mig som den örfilen Dark Souls gav mig när jag behövde det som allra mest.
Du har väl inte missat de andra delarna i denna artikelserie?
#Gamestruck4: Mathias Holmberg
#Gamestruck4: André Lamartine
#Gamestruck4: Petter Hegevall
#Gamestruck4: Henric Pettersson
#Gamestruck4: Kim Jakobsson