Ahsoka - Episod 1 & 2 (Disney Plus)

Jag är en av de på redaktionen som delar Jonas Mäkis kärlek för Rebels. Visst, showen började lite pajigt, men oj vilka höga toppar den lyckades nå. Herregud så mäktigt det kunde vara. När Rebels var som bäst bjöd den på genuint förträffliga Star Wars-stunder. Framförallt är seriens sista episoder rena rama Star Wars-magin, den typen av filmmagi som jag hade önskat se på vita duken istället. Det, och såklart mästerliga Clone Wars, är den senaste Star Wars-erans bästa hopp för franchisen. Självklart kändes det då naturligt att sammanföra det bästa av två världar: fanfavoriten Ahsoka, lärjungen som aldrig avslutade sin träning med Anakin, och Ezras arv, som ju så osjälviskt offrade sig själv för att eliminera Thrawn.

Jag har längtat efter Ahsokas soloäventyr och efter Ezras återkomst sedan både Rebels och Clone Wars nådde sin klimax, för utan George Lucas lärjunge Dave Filoni hade Star Wars som varumärke varit helt och hållet bortblåst. Mer än vad det är idag, såklart. Efter två avsnitt med Ahsoka är jag dock inte helt säker på den saken längre. 

Ahsokas första episod är en timme lång episod som egentligen är 20 minuter långt, fast onödigt utdraget. Långsamt. Allt går som sirap till en början. Det känns som att karaktärerna har fastnat i någon slags dimension där allt är gjort av sirap, där alla går som sirap och pratar som sirap. Jag känner framförallt inte igen Ahsoka längre, som Rosario Dawson har axlat i live action-versionen. Hon är för stoisk och platt för att spela jedin med attityd. Man kan föra argumentet att hon är äldre nu, visare, mer tålmodig än tidigare. Men det känns också som att man har lämnat kvar ett Ahsoka-skal, som jag hoppas fylls på med tiden. Mary Elizabeth Winstead känns lite vilsen som Hera Syndulla och medan Natasha Liu Bordizzo lyckas fånga Sabines ettrig gnista köper jag inte riktigt friktionerna mellan henne och Ahsoka. Inte än, åtminstone. Det är nog bara Chopper, det underbara lilla rövhålet, som mest känns som sin animerade förlaga (kanske för att den återigen är animerad).

Än så länge ser Ahsoka rätt så snyggt ut, musiken fungerar - men det hela känns märkligt livlöst. Hur kan så grymt välgjorda kvinnliga karaktärer kännas så uddlösa och så mekaniska i live action-format? Jag är också lite trött på alla dessa anonyma sith/inkvisitörer som alltid ska dyka upp för att svinga sina fräsiga röda ljussablar. Star Wars är mer än bara ljussablar, vilket Ahsoka än så länge inte riktigt bevisar. Skillnaden mellan Ahsoka och exempelvis Andor är att det där "slowburn"-tempot bara fungerar om det finns något påtagligt, något emotionellt, något som bubblar under ytan - något som Andor lyckades med. Ilskan var stark i Andor, manusförfattarna hade så otroligt mycket att säga att man nästan storknade av alla briljanta monologer och insatser.

Jag vet däremot inte vad jag ska känna i Ahsoka, även om det "bara" har gått två episoder.
Insatserna finns nämligen inte riktigt där ännu. Jag vet inte vad som kommer att hända när Ahsoka och Sabine väl hittar Ezra och Thrawn, och jag vill gärna ta reda på det, men hittills känns det hela som brus. Jag kan också säga att jag ogillar Star Wars-seriernas nya trend, där karaktärer som borde ha dött av dödliga ljussabelhugg överlever utan en skråma. Stackars Qui-Gon borde ha skakat av sig det där med TV-seriernas logik.

Den enda emotionella scenen ägde rum när Sabine strök sina fingrar över en målning av det gamla goda Rebels-gänget. Den gamla goda tiden. Det kanske borde ha förblivit så. Tecknat. Samtidigt vill jag ju att Ahsoka ska lyckas. Jag vill så gärna återse dessa underbara karaktärer i sina sanna färger igen under de återstående sex episoderna, men som spinoff har Ahsoka en lång väg att gå om det ska nå upp till Clone Wars och Rebels briljans.