Det finns kändisar som bränner ut sig i det tysta och så finns det Charlie Sheen - en man som bokstavligen gjorde sitt förfall till direktsänd underhållning. Dokumentären aka Charlie Sheen försöker fånga allt: barnstjärnan, 80-talsikonen, sitcom-guden och den självutnämnde tiger blood-prinsen som tog internet med storm under 2010-talet. Resultatet är en förbluffande, vild och lite rörig men underhållande resa genom en av Hollywoods mest spektakulärt självförgörande karriärer.
Vi bjuds på allt från Sheens tidiga barndom, fångad på grynig super 8-film i skuggan av pappans otroliga karriär till hans egna genombrott och raketfärd till toppen av Hollywood. Klassiska klipp från Platoon, Wall Street och Ferris Bueller's Day Off låter oss smaka på den där gnistrande talangen som tog industrin med storm. Kontrasten är stor jämfört med allt som hänt sedan dess och sett ur perspektiv nästan direkt overkligt, när man mest minns Sheen för utsagor om trollkarlar och harem fyllda av gudinnor.
Det hade såklart varit otroligt lätt för dokumentären att dyka rakt ner i alla skandaler och dårskap, men här ska kreatörerna ha en elogé för det handlar lika mycket om Sheens höjdpunkter under karriären som om kokainet, porrskådisarna och de där vansinniga intervjuerna. Röster från gamla vänner, ex-fruar och kollegor tillåts även skina igenom. Där alla på ett eller annat vis försöker besvara frågan som vi alla innerst inne undrar: vad tusan gick egentligen så fel?
Någon menar på att det handlar om trauma och press från hans uppväxt, andra pekar på pengarna, den tidiga framgången och vissa spekulerar kring att han helt enkelt bara gillar kaoset. Sanningen? Ja, den är väl en blandning av allt och någon konkret svar får vi väl egentligen aldrig.
Sheen själv då? Jodå, han är självfallet med framför kameran och gör till synes ingen ansträngning till att gömma sig eller sina åsikter. Han är märkbart äldre och sliten men ändå med samma bibehållna spjuveraktiga blick. Han äger sina misstag utan att någonsin be om ursäkt. "Jag trodde jag var odödlig," säger han med ett snett leende, och man tror honom. Det är varken självömkan eller kokett förnekelse - mer en sorts uppgiven stolthet. Han har varit där, gjort det, överlevt, punkt.
Arkivmaterialet är guldkantat: behind-the-scenes från Two and a Half Men, vansinniga talkshow-framträdanden, paparazziklippen som fick TMZ att explodera. Det är mycket på en och samma gång men aldrig stressigt, och det matchar sig väl med Sheens festliga "party on dude"-image. Jag uppskattar också hur regissören inte försöker moralisera. Visst finns en sorgsen underton - särskilt när vänner berättar om hans HIV-diagnos och de perioder då han verkligen verkade vilja dö - men filmen vägrar att göra honom till varken monster eller martyr.
Sheen är till åren kommen, men fortfarande full av energi.
Det ska dock sägas att dokumentärmakarna tröskar runt lite väl mycket i nostalgiträsket emellanåt, och klipp från filmer som Major Legaue och Hot Shots känns som onödig filler. Mer intressant hade det i så fall varit om man lagt krut på de tysta åren efter att stormen lagt sig. Hur han faktiskt lyckades återhämta sig privat och reparera relationerna till sina barn, något som bara nämns i all korthet i några scener. Och den eviga frågan - ångrar han något, innerst inne? - lämnas egentligen obesvarad. Kanske är det just poängen, men det gör slutet lite svajigt.
Syvende och sist är ändå aka Charlie Sheen svårt att slita blicken från och dokumentären lyckas påminna oss om att Sheen i sitt kaos faktiskt var före sin tid: han förstod, om än intuitivt, hur man styr sin egen berättelse - även om det höll på att kosta honom livet. Det är många konflikterande känslor här, lika blandning sorg som beundran. För hur man än vrider och vänder på det var (och är) han en otroligt karismatisk skådis med komisk tajming som få. Något han också gång på gång brände ner genom sitt självdestruktiva beteende. Så när han i slutet klämmer till med att "jag har fler historier att berätta", så hoppas man väl lite att det är nya roller och ett nytt kapitel i karriären han tänker på. Snarare än fler skandaler.
Gott om andra röster ges också uttryme, bland annat ex-fruarna.
Är dokumentären något för vem som helst? Nä, knappast. Nej. Det förutsätter någonstans att du har lite intresse av Sheen eller är bekant med hans idiotiska eskapader och har nollproblem med att han vare sig känner skam, ånger eller förödmjukelse trots att han bränt alla broar, sabbar fyra (!) äktenskap, dragit på sig HIV och betett sig som tidernas kanske största idiot, inför en hel värld. Det är ofiltrerat, stundtals lite charmigt och inte det minsta ursäktande. Med andra ord, precis så som Charlie Sheen ofta har upplevts. Och även om dokumentären inte alltid vågar gräva så djupt som man hade önskat, är den också en påminnelse om varför vi aldrig riktigt kan sluta titta på kändiskaos: för att det är lika delar bisarrt idiotisk varningssaga som ren rock'n'roll.