Alien: Earth (Disney+)

I rymden kan ingen höra dig skrika, heter det ju. Men ingen kan heller höra dig konspirera på Jorden, som i Noah Hawleys händer blir skådeplatsen för nästa kapitel i Xenomorphens långvariga liv. För när skeppet USCSS Maginot kraschlandar på Jorden, lastat med mardrömsmonster från yttre rymden, börjar Jordens två största megaföretag slåss om ensamrätten: Weyland Yutani och Prodigy. Förstnämnda känner vi ju redan till från filmerna, men i Noah Hawleys storsatsning får vi följa det innovativa Prodigy-folket och hur dessa handskas med den kosmiska mardröm som tituleras Xenomorph - samt andra otäcka rymdvarelser som hakar på...

Jag har en knepig relation till Noah Hawleys skapelser. Jag klarar exempelvis inte av hans pretentiösa Fargo-serie, men jag respekterar genuint många av hans idéer och tankar, så det var med skräckblandad förtjusning som jag tog emot en bunt episoder från spinoffen Alien: Earth. Jag har alltså fått se sex av åtta episoder och hittills måste jag säga att jag är imponerad. Detta är ett ambitiöst TV-projekt som vill vara lite mer än bara en klassisk slasher (även om det, såklart, också förekommer). Serien handlar nämligen mer om hybriden Wendy (Sydney Chandler), en maskin med ett barns medvetande som utforskar sitt nya odödliga liv tillsammans med andra hybrider, och vad det innebär att vara mänsklig i en värld som är allt annat än det. Det går in lite mer på Ridley Scotts David-spår från hans senaste alster, men denna gång slipper vi svart gegga och gigantiska Ingenjörer; denna show är renodlad, cyberpunkig retrofuturism som sätter oskyldiga barn (i vuxna kroppar) i fokus.

Detta är en betydligt bättre Alien-historia än Romulus, som också fokuserade på yngre karaktärer och som mest blev en medioker fanservicemacka. Alien: Earth bjuder på mer än bara sådant vi känner igen och målar upp en prolog om ett skoningslöst intelligensrace mellan storföretagen med blod och tarmar. Seriens presentation kan dock te sig något klumpigt eftersom det i grunden handlar om barn i en ytterst vuxen värld. Balansen mellan barnsligheter, slasher-våld, corpo-kultur och first contact-inslag kan alltså vara ganska skör, men det leder också till en riktigt spännande science fiction-kompott. Varierat, fascinerande, rysligt, tänkvärt. Visst, hela Peter Pan-allegorin är ju väldigt övertydlig från början, men jag gillar sagoinramningen som karaktärerna lever i och hur dessa påverkas när de väl kommer i kontakt med den kosmiska ångest och korruption som finns utanför deras trygga ö Neverland.

För den som gillar sin Alien grotesk och mardrömslik kommer det andra avsnittet snabbt att bli en favorit och här introduceras också en ny, otäck liten rymdelaking som står för några minnesvärda och upprörande scener (särskilt för djurälskare). Skådespelet är dock något halvdant och politiken i Prodigy kan då och då kännas en smula utdraget. Det finns här också en episod som känns något överflödig eftersom vi tittare redan har fått veta vissa karaktärers öden.

Men när det kommer till kritan vill jag bara ha mer. När det sjätte avsnittet avrundades utbrast jag högt "NEJ, INTE NU!", desperat efter mer. Jag vill se mer slafs, se mer av de övriga utomjordingarna, se mer om Prodigys girighet. Bara en sådan sak skvallrar om ett gott betyg än så länge och förhoppningsvis når seriens sista två episoder upp till den nerv den har lyckats bygga upp hittills. För än så länge är Alien: Earth ambitiöst, smutsigt, snyggt, säreget, obehagligt, medryckande och originellt. Jag längtar efter att få sätta tänderna i dess två resterande avsnitt...Alien: Earth har svensk premiär hos Disney Plus den 13 augusti.