Arcane (S2 - Act III)

I min recension av de första sex avsnitten ur denna nio episoder långa sista säsong av Netflix direkt kriminellt påkostade dramaserie om livet i League of Legends-staden Piltover lät jag naturligtvis superlativen hagla. Det regnade beröm, där. Vilket det även kommer att göra här. För jag skulle kunna skriva meningar som att Paris-baserade Studio Fortiche för evigt förändrat hur jag ser på animation, hur många gånger som helst. Det skulle kunna bli mitt mantra. Något jag skjuter ur mig på daglig basis för resten av livet. Precis så bra är Arcane, från start till det bittra, vackra slutet som vi nu kan ta del av via Netflix.

Om du, likt jag, sett avsnitt 1-6 av den andra och avslutande säsongen vet du såklart att Vander numer är en Warwick, att Jinx återförenats med storasyrran VI, att Jayce brottas med Viktor som intagit en ny livsform och att slaget om Piltover är på väg att bryta ut. Och avslutningen här gjorde mig inte besviken, tvärtom. I avsnitt sju trillar Fortiche ned i ett multiverse-hål som absolut inte doftar av den desperationen som Marvel och DC stinker av för tillfället, men det känns för egen del kanske inte heller som något som hade behövts inkluderats. Sen tar det fart, dock. Ambessa tar fram hårdhandskarna medan dottern Mel sakta men säkert inser att hennes mor måste bekämpas, till varje pris.

Det fanns en tid då Disney/Pixar gång-på-gång satte standarden för vad animerad film/TV kunde och även borde vara. Dreamworks och Fox låg hack-i-häl medan Ghibli sedan länge definierat vad ett "Japanskt Disney" stod för och kunde prestera. Idag har landskapet förändrats. Pixar har mist sin magiska touch i och med att nyckelkompetensen, eldsjälarna och grundarna sedan länge lämnat skutan (Unkrich, Lasseter, Bird, Stanton, Docter) och Dreamworks upprepar sig själva, i stort sett bara. Detta medan en bunt franska nykomlingar i form av Studio Fortiche skrivit om hela regelboken. Arcane är ett så pass rejält kliv framåt för både animerat berättande men naturligtvis även det strikt visuella att det aldrig går att överdriva, med ord.

Det finns så många saker som jag skulle vilja skriva om hör, så många scener särskilt i det allra sista avsnittet som jag skulle vilja berätta om, eller i detalj delge min åsikt om. Men för dig som har dessa tre avslutande episoder kvar vill jag heller inte riskera att avslöja något i onödan, för det vore rena helgerånet. Du får leva med en kortare text här som hänvisar till recensionen av de föregående sex avsnitten och helt enkelt förlita dig på att den rasande höga kvalitet som hittills erbjudits upprätthålls hela vägen in i den allra sista, tårdrypande scenen. För detta är, på det stora hela, en av de bästa TV-serierna som någonsin gjorts.