Arnold (Netflix)

Han har för mig alltid varit den mest karismatiska och fascinerande filmstjärnan genom tiderna, den gamla guvernören med Hollywoods största överarmar. Från det stora genomslaget i James Camerons Terminator till hans topproller i actionmästerverk som Rovdjuret och Terminator 2 har Arnold för mig alltid varit hypnotiserande frän. Hans liv, där han som mobbad yngling i Österrike flydde till USA, blev framstående kroppsbyggarlöfte som med åren skulle komma att dominera hela den sporten, tröttnar jag aldrig på att få veta mer om. Hur han vann allt som gick att vinna och på kuppen skrev om regelboken för hela sporten, flyttade över till filmvärlden där hans dedikerade syn på sitt eget skådespeleri, gjorde honom till en veritabel megastjärna - Är en inspirerande solskenshistoria som känns som en Hollywood-film, i sig.

Att det skulle göras ytterligare en dokumentärfilm, eller serie, om Arnold liv stod väl i det närmaste klart samma sekund som han skrev på sitt Netflix-kontrakt och nu har den alltså släppts, den tredelade storyn om mister Universe och hans högintressanta, innehållsrika liv och jag har precis kikat färdigt på rubbet. Tre episoder. Tre delar av ett liv. Uppväxten. Kroppsbyggandet. Filmkarriären. Jag hade mycket hellre sett en annan indelning med ett helt avsnitt dedikerat till hans ganska tumultartade tid som Kaliforniens guvernör men förutom en ultrakvick förbiflygning i politikens värld får vi inte särskilt mycket av det i denna dokumentärserie.

Och ja, det är här problemet med denna dokumentär ligger, för egen del. Visst ges det en viss inblick i kroppsbyggaråren som kanske inte inkluderats i den gamla klassiska Pumping Iron men utöver det märks det ohyggligt väl att denna produktion styrts med järnhand av Arnold själv. Allt som bjuds här är floskler och ett ständigt upprepande av gubbens eget mantra att aldrig ge upp. Arnold pratar i omgångar om hur en vision är det viktigaste en man har, snarare än drömmar, begränsningar, förbud och fantasier. Alla måste ha en vision och jobba för att förverkliga den och gör man det, finns det ingenting som kan stoppa en. Hans snedsteg, biofloppar, knakiga familjesituationer eller hur hans psykotiska far var en regelrätt nazist är inget som tas upp och det märks så tydligt att Arnold själv skrivit manus och verkligen försökt sparka in samma öppna dörrar, många gånger per avsnitt.

Detta är synd. Här finns potential till så mycket mer, till en klart mindre tillrättalagt och ärligt porträtt av en människa snarare än en persona, en stjärna. Ibland pratar Arnold om hur hans lillebror var vek och inte pallade trycket, ibland pratar han om hur mycket han älskade sin exfru när de först gifte sig och om hur mycket hans barn betyder för honom men det känns aldrig personligt utan snarare sådär smörigt krystat och påklistrat som gör att detta, i slutändan, mer känns som en påkostad reklamfilm än en riktig, djupgående dokumentär.