När jag nyligen skrev min artikel om Virtual Boy så drog jag fram min gamla trotjänare, som snällt gick igång och började rita upp sin säreget röda grafik. Jag spelade för att fräscha upp minnet inför recensionen av det nya Switch-tillbehöret, och valde att fokusera på framför allt Mario Clash och Wario Land.
I ett raskt tempo fyller Nintendo på med klassiker i sin prenumerationstjänst.
Det borde bara ha varit lite kort research, särskilt som enheten är otroligt oergonomisk, men slutade faktiskt med att jag satt i timmar och spelade, där framför allt Wario Land var en utmaning. Även om dessa båda titlar är bra spel, så finns det naturligtvis bättre spel att spendera kvällen med, så varför fastnade jag för dessa? Jag har en teori.
Jag har nämligen tidigare noterat något intressant. När jag spelar något av de många klassiska spel som finns till Switch och Switch 2 via Switch Online + Expansion Pack, så tenderar mitt engagemang att vara halvdant. Jag kan växla mellan alla spel när jag vill och all utmaning är borta eftersom jag kan spola tillbaka tiden och göra om misstag.
Jag älskar retro och återvänder gärna till spelhistoriens finaste och mer obskyra stunder för att få uppleva magin från förr. Mina gamla 16-bitars trotjänare hänger fortfarande med och mellan varven så köper jag något nygammalt spel jag inte lirat förr. Ofta ligger jag i sängen och lirar när det vankas retro och jag kan spela timme efter timme när det är kassetterna jag spelar från. Men det är inte kassetterna som gör det.
Jag har nämligen även en Mega Everdrive Pro för att kunna spela emulerade titlar i de fall där jag inte vill öppna en förpackning, har en trasig kassett eller har köpt en Kickstarter-ROM. Det är också en kassett som på alla sätt liknar en Mega Drive-kassett, men möjliggör Save States och liknande. Spelar jag spel från dessa så använder jag givetvis dessa funktioner - och med ens känns det mer ointressant och lite sömnigare.
Det finns många sätt att använda save states till till exempel Super Nintendo, som exempelvis FXPAK Pro.
Ni är smarta läsare (ni läser ju Gamereactor, eller hur) och anar såklart vart jag vill komma med detta resonemang - nämligen att retrospels underhållning försvinner i viss mån om man gör det för lätt att komma åt dem och lägger till save states. Jag tror det är ekvivalenten till att starta Netflix en fredag kväll och komma på vad man vill se. Utbudet är så stort, vilket gör det svårare och lite mindre engagerat. Det slutar med att man slentrianväljer något, där den som var med under hyrfilmseran säkert minns hur man valde sin rulle och åkte hem, för att sedan avnjuta under närmast högtidliga former.
Save states å sin sida har beskrivits som något som gör gamla spel njutbara även idag. Det ligger något i det, men de suger även ur underhållningen. Gamla spel var inte svåra för att de inte skulle gå att klara, de hade utmaningen för att de ofta var runt en timme långa. Tar man bort utmaningen så kvarstår ett äventyr man rusar igenom utan att behöva lägga sin själ i.
Genom att kunna slentrianspela titlar som exempelvis Mega Man, Castlevania eller Contra försvinner deras nerv och själ helt.
Ofta gör det även att man missar briljanta spelmässiga detaljer, som exempelvis hur genialt utformad Yellow Devils förflyttningar är i det första Mega Man när besten rör sig fram och tillbaka i rummet. Det är verkligen utformat så att det går att klara ganska lätt, men det krävs fokus och koncentration deluxe, följt av flödande adrenalin och endorfiner när man klarar det. Den som kör save states och därmed helt eliminerar detta kommer aldrig förstå storheten.
Det är av precis samma anledning som FromSoftwares titlar är så omtyckta idag. Det är inte spel du kan slöspela, du måste vara investerad. Ingen kommer tala om för dig vart du ska gå, det får du komma på själv, och ingen kommer tala om hur du dänger bossarna - det får du återigen komma på själv. Känslan av att lyckas är eufori, man känner sig duktig och har lyckats med något bra.
Spel som (från vänster till höger) The Adventures of Bayou Billy, Fester's Quest, Ikari Warriors och Ghost 'n Goblins är alla NES-spel jag skulle hävda är omöjliga att klara utan fuskhjälp.
Jag förklarar krig mot Save States alltså? Nej, inte alls. Det finns naturligtvis gamla spel som är helt omöjliga, inte minst Battletoads och Trojan, och dessa kräver verkligen möjlighet till save states för att kunna spelas igen - och det går knappt ens med hjälpmedel som dessa. Dessutom är gamla spel just gamla och det går att göra fel så man missar saker och i värsta fall kanske inte ens kan komma vidare. Dessutom går det inte att spara (och om det går, så är det bara på utvalda platser med långa transportsträckor som följd).
Men under NES-eran gjordes spel för barn i första hand, jag var själv barn under den här eran, och vi klarade spelen på löpande band. Så svåra var de inte, men de kräver som sagt lite emotionell investering. Mega Man-serien anses ofta vara hysteriskt svår, men som snart 50-årig gubbe kan jag fortfarande studsa mig igenom dem utan alltför stora bekymmer. Det är inte för att jag är så sabla bra gamer (för det är jag verkligen inte, annat än möjligen i fighting där jag brukar kunna hävda mig hyggligt i rätt sällskap), utan för att jag spelat dem mycket och tränat.
Titlar som Ori and the Will of the Wisps, Hades II och Hollow Knight: Silksong är i allt väsentligt retrospel i ny kostym - och hade varit ganska menlösa med save states.
För mig som ofta har retrokonsoler ståendes framme och vet vilka äldre spel jag ska lira via Playstation 5, Switch 2 eller Xbox Series S/X, med yngre, blivande gamers som hälsar på - så får jag ofta kvitton på att det är grejer som håller. Även barn som är vana vid modernare spel brukar fastna om jag erbjuder en omgång Ice Hockey till NES, Sonic the Hedgehog till Mega Drive eller Goof Troop till Super Nintendo. Bra spel är tidlösa om man spelar dem som avsett.
Det finns som sagt spel som överhuvudtaget inte går att avnjuta utan save states, men gemensamt för nästan alla av dessa titlar är att de inte ens är särskilt njutbara ens med - men de går då åtminstone att spela igenom. Vi har dock även genrer där save states faktiskt tillför, och det handlar främst om längre äventyr och rollspel. Att behöva starta om från början i ett flera timmar långt äventyr är såklart ingen höjdare, och att skriva ned orimligt långa lösenord är något som faktiskt inte tillför något. Dessutom är det som ovan nämnt skönt att slippa backtracka i rollspel för att få spara på någon av de orimligt få platser som möjliggör detta.
FromSoftware skapar spel som måste avnjutas på samma sätt som klassikerna - och är otroligt älskade. Hade det funnits save states så hade de sannolikt aldrig blivit lika stora.
Men att slött välja ett spel ur ett oändligt bibliotek av ROMS där du använder save states gör att du nästan stensäkert aldrig kommer kunna förstå storheten i vad det nu än är du lirar. Av den anledningen är det ljuvligt att hitta något Mega Drive-fynd (det format jag samlar mest på just nu) och dunka ned kassetten hemma. Tre liv, oftast inga continues. Dör jag - så dör jag. Att starta något episkt retrospel som Alisia Dragoon, Ranger-X eller Shadow Dancer: The Secret of Shinobi känns lika magiskt som när de var nya. Jag får kämpa mig fram, försöka lära mig vad som går fel när jag ofrånkomligen dör - och sedan försöka göra om. Går det riktigt ont blir det en rage quit, en promenad i friska luften med hundarna, varpå jag bestyckad med en kopp kaffe eller kall öl samt torkad mango gör ett nytt försök, och ofta lyckas.
Tillfredsställelsen är enorm och den där känslan av att håglöst bläddra bland en massa spel bara för att doppa tårna i dem några minuter innan man tycker spelen känns hopplöst föråldrade försvinner direkt. Så sent som under den gångna helgen köpte jag remake-samlingen Mega Man: The Wily Wars till Mega Drive från en välsorterad spelbutik i Norrtälje, och återigen satt jag som klistrad på ett sätt man inte blir med hjälpmedel påslagna.
Äldre spel kan vara utmanande, men klarade vi dem som barn, så klarar vi dem nu också. Spel som Sonics och Marios finaste stunder från 16-bitars-eran kommer aldrig kännas föråldrade.
Alla klassiker har inte åldrats väl, men många har det. Ger man dem bara chansen på rätt sätt så finns en guldgruva av bra titlar att upptäcka. Klarade barn dessa spel på 80- och 90-talet, så gör även du det - och det finns till och med studier som visar att dessa spel är bra träning för din hjärna eftersom du måste vara investerad, utmanas och inte kan slöspela med något slags autopilot. Det finns en anledning till att klassikerna kallas klassiker, och det är inte att de är gamla spel, utan att de är gamla bra spel. Det är en enorm skillnad. Avnjut dem på rätt sätt och se en nygammal värld öppna sig, vilken förklarar varför vi blev så förälskade i dessa spel när det begav sig.
