Black Mirror: Säsong 7 (Netflix)

Jag älskar Black Mirror. Låt mig börja där. Jag anser att kortfilmerna White Christmas, Metalhead, San Junipero, Striking Vipers samt The Entire History of You är något av det absolut bästa som gjorts. Ren briljant. Koncentrerad, nedkokt, skinande, skimrande briljans. Att det sen finns en del rena stinkare i Charlie Brookers Netflix-finansierade antologi-följetong ter sig i min värld som en självklarhet. Lägstanivån har varit hög, genom sex hela säsonger.

Säsong sju släpptes för en dryg timme sen och jag såg samtliga avsnitt för en dryg vecka sen och anser att det är en bättre samling tänkvärda kortfilmer än vad som erbjöds i både säsong sex samt fem. Framförallt gillade jag verkligen Common People, där Rashida Jones & Chris O'Dowd spelar Mike/Amanda, ett gift par i en nära framtid som tvingas låna pengar för att köpa en specialbyggd processor som opereras in i hjärnan och hjälper den stroke-drabbade Amanda att leva ett normalt liv igen, så normalt som det går när processortillverkaren nyttjar Greedflation som orsak till chockartade prishöjningar, något som gör att deras privatekonomi kraschar tillsammans med deras relation och liv. Den girighet som vi ser hos många av dagens storföretag står som grund för denna skarpa samhällssatir i ett avsnitt som känns nedskalat och personligt.

Jag gillade även Hotel Reverie väldigt mycket, där Issa Rae gestaltar Hollywood-stjärnan Brandy som nyper en roll i en påkostad remake av en gammal 40-talsrulle och blir inkastad i en AI-styrd VR-värld och fastnar inuti den film som avser nytolka. Filmbolaget i fokus skiftar både kön och hudfärg på sin huvudkaraktär och sätter sig därmed i en sits som slutar i en välgjord stilstudie i omväxlande känslor och spontanitet. Casablanca-känslan här är ständigt närvarande och framförallt Emma Corin gör en alldeles lysande roll som Ingrid Bergman-doftande 40-talsstjärnan Dorothy i en kortfilm som i mitt fall dröjde sig kvar. Paul Giamattis roll i avsnittet Eulogy var bra, också. Om en gammal professor vars upptäckt tillåter honom kliva in i gamla fotografier vilket rör upp mängder av känslor. Precis som episoden Bête Noire som i grunden handlar om den mest småaktiga hämnd som världen någonsin skådat.

Det enda jag inte riktigt uppskattade med den sjunde säsongen av Black Mirror var fortsättningen på fanfavoriten USS Callister där satiren till skillnad från originalepisoden aldrig riktigt fungerade och där manuset mest kändes improviserat och tunt. Bortsett från det är detta en riktigt trevlig säsong även om ingen del av den når upp i White Christmas- eller Metalhead-nivå.