Trots att det naturligtvis finns uppenbara kvaliteter i såväl skådespeleriet som i regin om vi riktar blickarna mot Ozark, kommer jag ofta på mig själv med att underskatta Jason Bateman fullständigt. Och då pratar jag både om hans förmåga som skådespelare och hans kapacitet som regissör, för det är hans episoder i Black Rabbit, som han regisserat själv, som är bäst och den största behållningen här - är hans karaktär Vince. Utan någon som helst tvekan. Jude Law selar huvudrollen. Storebror Jake är i bild oftare, mer... Men det är Batemans serie, Vince serie. Tro inget annat.
Jake, den stekiga storebrorsan som i grund och botten bara vill vara alla till lags.
Vince är familjen Friedkins svarta får, eller "kanin". Efter ett par minst sagt tumultartade år som New York-krögare löses Vince ut ur brödernas gemensamma innekrog, flyr stan och skuttar runt mellan olika mer eller mindre kriminella smutsjobb någonstans i utkanten av Arizona. Detta medan storebror Jake fortsätter att driva den Brooklyn-baserade restaurangen/nattklubben Black Rabbit efter bästa förmåga, men hans tillvaro raseras igen efter det att Vince återvänder hem och drar på sig samma skoningslösa lånehajar som var på god väg att döda honom två år innan. I denna vändan dras även Jake in och restaurangen sitter löst till precis som båda brödernas välmående.
Firma Law & Bateman har lysande kemi.
I grunden är Black Rabbit en rätt ordinär thriller, åtminstone på konceptstadiet. Två bröder, omaka. En rättskyffens som vill väl, ett riktigt rötägg som trots mängder av chanser och mängder av nära-döden-upplevelser till följd av uselt omdöme och beroende av alkohol/droger försätter sin egen familj iden ena kniviga skitsitsen efter den andra. Det är tonalt mörkt och en karaktärsstudie av rang men det blir aldrig sådär diskbänksrealistiskt misärdränkt som det hade kunnat vara och det har vi (återigen) Bateman att tacka för.
Det finns hopp i hans Vince, trots att han gått på varenda nit som går att stava till och hamnat i en till synes olösbar situation. Jason övertygar med en naturlig sårbarhet som han varvar med en övertygelse om att han själv "försöker" göra rätt, trots att allt blir fel. Han gör en lagom älskvärd skitstövel på helt rätt sätt och det finns så mycket nyanser i hans porträtt här. I samma veva är Jude Law också sevärd som den aningen präktiga men godhjärtade och framförallt generösa Jake som med sitt rötägg till bror på halsen igen, bara försöker få allt att fungera medan bomben som är deras tillvaro hela tiden är på väg att brisera.
Karaktärerna i Black Rabbit är väldigt välskrivna, rakt igenom.
Black Rabbit är välskrivet, väl strukturerat mellan avsnitten, det håller ett väldigt behagligt tempo samtidigt som det finns en inbyggd panikstress som gör att jag ibland haft vita knogar under vissa partier av vissa avsnitt. Jag gillar karaktärerna, inramningen och jag gillar dialogen som känns naturlig och trovärdigt hård, utan att bli dränkt i New York-troper eller övertydligt Netflix-stel. Överlag finner jag det befriande fräscht här att Bateman & Co inte låtit New York som stad och Brooklyn som stadsdel fått agera tredjekaraktär här, vilket blivit så typiskt för det mesta som äger rum i Big Apple att jag snart inte orkar se några fler svepande bilder över Crown Heights. Det där är gjort och överstökat enformigt, om något här, och i Black Rabbit låter Bateman kamerorna stanna inne på Black Rabbit som är en effektiv och unik skådeplats som snyggt ramar in ett tight och stilfullt thrillerdrama.