Castlevania: Nocturne

Det börjar inte särskilt bra. Faktum är att jag efter första avsnittet är beredd på en ganska medelmåttig säsong, men som tur är så tar det sig. 32 avsnitt av den första Castlevania-serien blev det innan vi för två år sedan lämnade Trevor Belmonts kamp mot vampyrer. Nu är det istället 300 år senare, mitt i den franska revolutionen och Richter Belmont är denna seriens huvudperson, en karaktär som gjorde debut i den tionde delen av spelet Rondo of Blood. Just revolutionen och kyrkan är två grundstenar som serien vilar mycket av sin berättelse på, men vampyrslakt är det ändå såklart väldigt gott om.

Det är tyvärr en ganska lam och tråkig huvudperson vi har att göra med. Först presenterad som en rätt kaxig och med en "jag kunde inte bry mig mindre"-attityd, men även om de åtta avsnitten klockar in på dryga tre timmar är som tur är karaktärsutvecklingen ganska okej och tempot väldigt rappt. Man lyckas få till en förvånansvärt bra mix av action och berättelse trots den ganska korta speltiden. Belmont, som flytt till Frankrike för att undkomma ondskan, bor med Marie Renard och hennes mor Tera. Det är hans familj och de lever i en tid där hotet från vampyrer hela tiden är närvarande. Det är också vampyrernas närvaro som är en av seriens starkaste bitar då ondskan inte bara står vid sidlinjen utan flertalet onda karaktärer också får spela större roller. Att ondskan får ta plats i en sådan här serie känns kanske givet men jag uppskattar att vi får namn och personlighet på flertalet av dem.

Det är givetvis omöjligt att prata om Castlevania-serierna utan att nämna det visuella. Ibland är det som att titta på väldigt vackra tavlor och sekvenserna med action är ofta väldigt snygga. Animationer och ljus samspelar snyggt, skapar en atmosfär och serien är väldigt fin att se på. Jag skulle säga att detta kanske är seriens höjdpunkt, vilket kan låta tråkigt men i en animerad serie finns det givetvis en poäng att det visuella framhävs. Jag tycker heller inte att manusarbetet är av tillräckligt hög klass, tyvärr, för att vara en av styrkorna med serien.

Musiken är bra och bidrar till atmosfären liksom många av röstskådespelarna. Pixie David lyser starkast som Marie medan Zahn McClarnon också gör en bra roll som den mystiska vampyren Olrox. Det finns också ett samspel mellan Belmont och just Olrox baserat på tidigare händelser och även om detta inte riktigt når sin slutdestination, liksom en del annat, så byggs mycket av det som sker upp för en potentiell säsong två. Även om Castlevania: Nocturne inte riktigt når upp i en fantastisk klass så har jag ändå stora förväntningar och förväntningar på just en andra säsong. Att serier tar lite tid att etablera sig och att karaktär tar en tid att gilla är lite av, enligt mig, charmen med just en serie. Här finns också potential till att få en stark fortsättning. Det är en hel del lösa trådar som hänger kvar för att ge oss en fortsättning ifall Netflix förnyar serien.

Tempot är kvickt och action-sekvenserna är tillsammans med det visuella absoluta höjdpunkter. Berättelsen går lite på tomgång även om det inte är direkt tråkigt men jag känner att man kunde lutat mer åt att ge oss lite läskig atmosfär, då skräcken i stort sett helt uteblir vilket är synd. Men med en speltid på runt 23 minuter per avsnitt så lyckas åtta avsnitt också väl med att ge oss en framförallt visuellt slående start på något jag då hoppas kan lyfta sig till lite högre höjder i en andra säsong. Om den då förhoppningsvis får lov att se dagens ljus.