Clarkson's Farm är en sådan serie som tenderar att dela publiken. Vissa tycker säkert att den hyllas alldeles för mycket. Kanske står man helt enkelt inte ut med Jeremy Clarkson som person, och då är det förstås svårt att uppskatta en serie som i så hög grad kretsar kring honom, hans åsikter och hans sätt att vara.
För min del har relationen till serien blivit ganska personlig, och det handlar faktiskt inte så mycket om hans tid i Top Gear eller The Grand Tour. Jag och min sambo började titta sommaren 2021, sittandes i sängen med en laptop medan vår då ettårige son äntligen hade börjat sova ordentligt. Sedan dess har varje ny säsong blivit en liten sommartradition, en påminnelse om hur tiden går. Man hinner knappt blinka innan man säger: "Jaha, är det dags för Clarkson's Farm igen?"
Det finns också något annat som gör att serien fungerar så bra. Precis som med många dokumentärserier där man får följa människor under lång tid börjar man bry sig om dem. Man lär känna deras vardag, deras problem och deras små framgångar. Efter ett tag känns det nästan som att man känner dem på riktigt.
På pappret är Clarkson's Farm egentligen ganska enkel. En före detta tv-profil bestämmer sig för att ägna sitt liv åt jordbruk, djurhållning och att bidra till det lokala samhället. Men serien handlar lika mycket om människorna runt honom som om Clarkson själv. Och även nu, i den femte säsongen, känns det fortfarande roligt att återvända.
Visst har saker förändrats. Clarkson testar självkörande traktorer, brittiska bönder protesterar mot nya skatteregler i London och puben han driver stöter på ständigt nya problem. Men själva grundidén är densamma. Tittaren får fortfarande följa vanliga människor som försöker få en gård och ett större lantgods att fungera. Det låter kanske inte särskilt spännande, men på något märkligt sätt är det precis det som gör serien så underhållande.'
Det är faktiskt en styrka. Konceptet känns nästan outtömligt eftersom man hela tiden blir investerad i hur det ska gå. Jag, min sambo och flera av våra vänner har suttit klistrade framför tv:n för att se hur Clarkson hanterar sjukdomen blåtunga bland fåren eller om en storm har förstört infarten till puben. Det är egentligen småsaker, men serien lyckas få dem att kännas viktiga.
Vid ett tillfälle uppträder The Corrs på puben, och min sambo erkände förvånat att hon faktiskt blev lite rörd. Vi skrattade åt det efteråt eftersom det känns ganska absurt, men det säger något om seriens märkliga förmåga att engagera. Efter fem säsonger är det fortfarande svårt att riktigt förklara varför den fungerar så bra.
Det finns dock några små förändringar. Clarkson och hans medhjälpare Kaleb åker bland annat till Nederländerna för att titta på framtidens jordbruk och hur det kan bli både effektivare och mer hållbart. Då lämnar serien tillfälligt sin vanliga vardagsskildring och blir mer av en kommentar kring jordbrukets utmaningar. Samtidigt är samspelet mellan Clarkson och Kaleb lika charmigt som alltid, vilket gör att det fungerar oavsett ämne.
Frågan om hur äkta allt egentligen är finns dock kvar. Clarksons tv-produktioner har alltid marknadsförts som genuina, även om man vet att både klippning och planering spelar stor roll bakom kulisserna. Men så länge resultatet fungerar är det kanske inget större problem.
Det finns några sprickor i fasaden. Vissa inslag känns inte riktigt lika autentiska längre. Exempelvis är det svårt att köpa att Kaleb ogillar att resa utanför Chipping Norton när han samtidigt har gjort en landsomfattande turné. Men trots sådana detaljer är Clarkson's Farm fortfarande en oerhört välgjord serie. Och precis som recensenten ser jag fram emot att återvända nästa år och se vad som hänt med både gården och människorna kring den - förutsatt att Clarkson själv vill fortsätta.