Tidigare delar ur denna artikelserie:
Franska självmordstankar
Dränkt i Dubai-lyx
På luffen i Vegas
Industrispionage hos Sega
Itagaki behövde min arm
Gabe Newells smutsiga tröja
Kråkjuice i Boston med Ken Levine
RC-död i Laguna Beach
Missil-åren var de mest hektiskt kaosartade i mitt liv. Jag gav mig helt klart in i något med enorm självsäkerhet, entusiasm och nyfikenhet - Som jag inte kunde i stort sett någonting, om. Jag ljög under den initiala intervjun med Spray-ägda Cirkus förlags utgivningschef. Jag var nyss fyllda 20, knappt torr bakom öronen och hade ingenting av de erfarenheter och den kunskap som krävdes för jobbet att förvandla min ambitiösa fanzine/dummy till ett fullfjädrat spelmagasin. Men jag måste ha sålt in mig själv rätt bra. För de trodde på mig, de trodde på min förmåga och mitt driv och de märkte såklart av den passion som fanns då, och lever kvar än idag.
Missil grundades cirka ett år innan det första numret av papperstidningen letade sig ut på hyllorna och jag hade jobbat med Missil.se under relativt lång tid när Sega släppte Dreamcast, i Japan. TV-spelsbörsen i Stockholm och närmare bestämt butiksbiträde Mikael Cruseman (som sedan anställdes som redaktionens egen allt-i-allo) importerade en maskin till oss redan i slutet av 1998 och vi hade därmed alla bekantat oss en hel del med denna underbara konsol när det under hösten 1999 började närma sig Europeisk lansering. Brio Leksaker (som distribuerade Segas prylar i Skandinavien) bjöd in oss till den stora, kändistäta röda mattan-lanseringsfesten i Trocadero-gallerian i London. Detta var första helgen i september 1999 och jag reste såklart dit för att medverka på detta påkostade jippo.
Dreamcast och den europeiska lanseringsfesten i London gick åt skogen för chefredaktör Hegevall.
Jag minns ibland knappt var jag bor längre men mitt minne från den här kaotiska tiden i mitt liv är i det närmaste perfekt och när jag sluter ögonen ser jag det framför mig. Kändisfotograferna stod på kö, Beckham och Posh Spice var där liksom Hugh Grant, Sega-bossen Shoichiro Irimajiri samt delar av Take That. Champagnen flödade, Trocadero-gallerians toppvåning var inredd i Dreamcasts (europeiska) färger (vitt och ljusblått), överallt stod det demostationer med alla releasetitlarna till vad jag fortfarande anser vara en av tidernas tre bästa spelkonsoler. Jag minns hur jag tidigt beslutade mig för att släppa taget om eventuell, reserverad, helsvensk blyghet och slänga ut hövligheten genom fönstret. Jag behövde material till Missil och tänkte inte låta någon slags naturlig försiktighet sabba det för mig.
Jag armbågade mig fram till Beckham, minns jag. Som skrattade lite till svars på frågan om sitt favoritspel och om jag inte missminner mig svarade Tetris. Jag haffade Gary Barlow som var klart mer initierad som gamer och jag pratade med flera ur Segas japanska Dreamcast-team. Jag spelade Sega Rally 2 och Blue Stinger, intervjuade teamen bakom, klämde lite på Trick Style och pratade med Burnout-folket hemma hos Criterion om deras klart udda spelupplevelse. Jag drack även cocktails, åt snittar, mängder av M&M:s och mer drinkar innan jag fick syn på självaste Mini-Me, en bit bortanför baren. Verne Troyer. Som då, 1999, var stekhet efter att ha trollbundit komedipubliken med sin briljanta tolkning av en miniatyrversion av Austin Powers-skurken Doctor Evil. Austin Powers 2: The Spy Who Shagged Me hade precis dragit in storkovan på biograferna och Verne var omgiven av såväl livvakter som autografsugna Dreamcast-firare.
Han var mycket trevlig, Lille Verne. Hegevall var inte lika trivsam.
Jag tog såklart chansen. Tog den lilla herren i hand, presenterade mig själv och bad en av hans livvakter ta en bild med min kamera på oss båda. Verne nådde inte ens upp till min midja. Han nådde snarare upp till strax ovanför mina knäskålar och han såg så lycklig ut. Finklädd i glittrig skjorta och med solglasögon som såg ut som miniversioner av de som agenterna i The Matrix så ståtlig bär. Efter fototillfället frågade jag honom om hans favoritspel och vad han tyckte om Dreamcast, varpå den bevisligen kunniga lilla mini-gamern pratade både entusiastiskt och länge om alla hans favoritspel och det faktum att Dreamcast var en strålande spelmaskin.
Mini-Me avled till följderna av en alkoholförgiftning för ett antal år sedan. Trist nog. Miss you Verne!
Det var där det började gå fel, för mig. I min egen hjärna. Jag minns mycket väl att jag någonstans halvvägs in i hans utförliga svar slutade lyssna och började fundera på om det inte skulle vara bäst om jag bara plockade upp den lilla mannen, i famnen. Jag stod bredvid en av journalisterna från brittiska Computer and Video Games (som hette Paul och var svintrevlig), räckte honom min kamera och sade till honom att vara beredd att fotografera. Innan den ovetande stackars Paul visste ordet av hade jag nypt tag i Verne och lyft honom, till den lilla mannens enorma förtret och till tonerna av hans högljudda protest. Mini-me sprattlade. Jag försökte kränga runt honom mot kameran, som en finklädd Skogaholmslimpa men innan jag hann dit och innan Paul han fotografera händelsen, hade Vernes två livvakter sugit tag i mig, satt ned den lilla filmstjärnan på golvet igen och börjat släpa mig mot närmaste utgång. Innan vi nådde ut gången hade en av dem dessutom lyckats smyga in en knogmacka mot solar plexus vilket naturligtvis, under åtminstone en kortare stund, gjorde mig halvt-om-halvt förlamad.
Jag försökte be om ursäkt. Jag försökte vädja till de väl tilltagna männen som vaktade Vernes liv att jag var från spelpressen och var där i jobb, att de vare sig hade tillstånd att bära runt på två-meter-dumheter likt en sopsäck fylld med gamla grenar, eller att de fick kasta ut mig från eventet. Jag tror till och med att jag i ren desperation försökte informera dem båda om att jag var "Kändiz", vilket jag såklart inte var. Väl ute vid bakdörren på bottenplanet av Trocadero-gallerian passade de båda livvakterna på att kasta ned mig utför en stentrapp vilket ledde till att jag skrapade upp både mina knän samt min vänstra armbåge. Det sipprade ut blod och mina fina releaseparty-chinos var nu söndertrasade. "Get the fock outtta heeaah!" skrek den mustigare av de två livvakterna, vilket jag såklart gjorde.
Alla gillar en ordentlig smörgås.
Haltandes på väg tillbaka till hotellet gick jag förbi fyra stycken yngre partydamer som var uppklädda och redo för fest. Jag minns mycket väl hur en av dem specifikt uttryckte medömkan för den haltande, blodiga idioten som strök förbi dem på trottoaren och jag minns hur en annan av dem ropade "What happened to you you poor bastaard?" efter att jag drällt förbi. Korrekt svar hade såklart varit: "I tried to pick up Mini-Me, got my ass kicked", men jag svarade inte. Jag blödde ur näsan och knäna, hade ont i mellangärdet och ville bara skynda mig tillbaka till hotellet. Just där och då - ångrade jag mig såklart. Jag kände mig ytterst dum som ens försökt mig på att grabba tag i den lilla minifarbrorn. Idag... 25 år senare känner jag väl snarare bara ånger över det faktum att jag inte var snabbare och sprang iväg med Verne i famnen.