Fear Street Part 3: 1666

Fear Street Part 1: 1994
Fear Street Part 2: 1978

Under tre veckor har skräcktrilogin Fear Street släppts på Netflix där varje film dykt upp varje fredag. Nu finns hela rubbet att se och som helhet är det en ganska så trevlig trilogi som mången skräckfantaster kommer att underhållas av i sommarvärmen. Den första delen var en solid start medan den andra filmen tog ett par snedsteg och efter att ha kikat på den sista installationen är det skönt att kunna konstatera att den är den vassaste av de tre.

Det är inte många filmserier som berättar historian baklänges som Fear Street gör. Något som till en början kändes märkligt, men som i slutändan känns väldigt tillfredsställande och friskt. Fear Street Part 3: 1666 berättar, som titeln antyder, början av Shadysides och Sunnyvales rivalitet och begynnelsen av den mörka dimman som aldrig tycks lyfta från Shadyside. Oron för att filmen skulle ta lika lång tid på sig att etablera karaktärer, samhället och sidoberättelser som i fallet med den föregående filmerna var stor. När jag recenserade Fear Street Part 2: 1978 ansåg jag detta vara filmens främsta problem eftersom expositionen upptog nästan hälften av filmen vilket snabbt blev ganska så tröttsamt. Detta visade sig däremot inte vara ett upprepande problem i den sista filmen som snabbt presenterar karaktärerna och varför häxjakten började.

Fear Street Part 3: 1666 är också den film som sticker ut mest av de tre. Medan de andra haft en hel del lättsamma och komiska inslag med mycket 70-80-talsreferenser, är de desto färre denna gång. Och det känns verkligen helt rätt. Detta är tveklöst den mörkaste filmen i serien vars första halva känns som en typisk häxberättelse från 1600-talet som präglas av misär, mörker och våldsamhet. Hade jag haft en hatt hade jag lyft på den för Leigh Janiak som på ett utmärkt sätt blandat skräckelement i de olika filmerna för att göra dem annorlunda och skilja sig från varandra. Ska man göra en skräckfilm vars fokus ligger på häxjakt från denna tidsperiod är det naturligtvis viktigt att man är historisk ackurat och inte fastnar i ett beteende från denna tid vilket Janiak lyckas relativt väl med, med undantag för språket som inte känns särskilt gammalt. Men det gläder mig dock att humorn är obefintlig under tiden som filmen utspelar sig år 1666.

Bryggan från 1666 till 1994 görs även riktigt bra och det känns lite otippat att en så pass stor del av filmen även utspelar sig direkt efter händelserna från första filmen. Risken för att knyta ihop säcken på tok för stort kändes ett tag som väldigt stor men i slutändan känns det oerhört bra utfört. Fear Street Part 3: 1666 känns som ett fantastiskt slut på en trevlig trilogi men som fortfarande lämnar dörren öppen för flera filmer eller TV-serier. Skulle det vara så att universumet fortsätter expandera, hade jag varit bland de sista att klaga och jag ser gärna att Janiak fortsätter som regissör med flera återvändande skådespelare. För är det något jag saknade med trean är att jag gärna hade sett flera skådespelare spela andra roller. Fear Street Part 3: 1666 återanvänder nämligen skådespelare som i Cloud Atlas eller American Horror Story där de spelar andra karaktärer, men det är bara vissa som gör det. Maya Hawke får vi exempelvis aldrig se mer än i den första filmen medan vissa, mindre begåvade, skådespelare får mer tid. Detta spelar dock i slutändan mycket liten roll.

När filmen väl övergår till 1994 sker också ett skifte i ton. Filmen blir mer påhittig och de gamla komiska inslagen som vi sett i tidigare filmer gör åter igen entré. Och de känns aldrig onödigt påklistrade, utan passar väl in i sitt sammanhang och det är tydligt att Janiak vet när det lämpar sig att bjuda på lite klassisk skräckkomedi, och när det inte gör det. Men även skräckelementen förändras i övergången mellan tidsperioderna där den första fokuserar mer på kuslig atmosfär likt Apostle medan den andra delen präglas mer av slasher-skräck.

Som jag påpekade i inledningen av denna recension, menar jag att detta är den starkaste filmen i trilogin. Den gör något helt nytt med serien för att den ska vara fortsatt intressant, spännande och fräsch. Det bjuds dessutom på ett par oväntade vändningar i narrativet som ger berättelsen ny energi för att inte fastna i samma tjat som lätt sker i liknande filmer. I slutändan är trilogin en ''bra'' sådan. Varken mer eller mindre. Mycket dras ned av den andra filmens utdragna berättande och trista karaktärer, som inte var förekommande i den första filmen och verkligen inte i den tredje. Det är snarare Fear Street Part 3: 1666 som gör att trilogin hade kunnat nosa på ett ännu högre betyg. För att undvika missförstånd riktar sig hur som helst betyget i denna recension på denna film och jag hade inte räknat med att vara så här nöjd.