FUBAR (Netflix)

Arnold Schwarzenegger medverkar i sin första TV-roll som CIA-spion på väg att pensionera sig. En dag upptäcker han dock att hans dotter Emma också har rekryterats av CIA och hans liv vänds upp och ner. Oh oh! Pappa hittar dotterns hemliga läppstiftsvibrator! Så stelt! Så pinsamt! Tänk dig True Lies, fast utan någon som helst udd, spänning, budget eller personlighet - och du får FUBAR, ett lättsmält halvfabrikat som känns som en låtsasshow. Ni vet, en sån där show som bara existerar i en annan show för att agera parodi. Det hela är dock verklighet och sänds i våra vardagsrum till... ja, vem är egentligen målgruppen för FUBAR?

Arnold-fans kommer absolut inte att få en kick av en urvattnad lågbudget actionrökare där karaktärer tramsar så att det ryker om det. Netflix-mammor kommer inte att vara intresserade av en stelopererad actiongubbe som tvingas uttala Zach Galifianakis namn och byta ut "Fuck" mot "Fluff" för att vara så lättillgänglig till en så bred publik som möjligt - något som sällan fungerar. Det är en sliskig far-och-dotter-show i spionskrud som tillämpar de mest grundläggande och slätstrukna sitcom-situationer för att skapa illusionen av att serien är en hjärtevärmande komedi och inte en artificiell en-i-mängden-produktioner som enbart existerar för att surra i bakgrunden medan man gör något vettigare i vardagsrummet.

FUBAR försöker vara som den animerade agentshowen Archer, där den dysfunktionella relationen mellan förälder och avkomma ofta ställer till det för deras spionbyrå. Skillnaden mellan Archer och FUBAR är att barnsligheterna i Archer fungerar tack vare karaktärernas mänskliga dynamik, bitska konflikter och hysteriskt stora egon. Archer är roligt för att karaktärerna är vuxna människor som beter sig som barn. FUBAR är trist för att karaktärerna är barn som vill bete sig som vuxna och det funkar inte för fem öre. CIA drivs som ett clowndagis för papperstunna karaktärer som ständigt överförklarar allt, trycker ner Big Bang Theory-humor i halsen på tittaren och pratar om hur de har lärt sig sina livsläxor mot slutet av varje episod som om det vore ett barnprogram.

På 90-talet kanske premissen om en hemlig spiondotter och Schwarzenegger skulle ha fungerat i rätt händer, i klass med Dagissnuten eller något i den stilen. Det hade kunnat fungera som en två timmar lång actionrulle med glimten i ögat som lyckades balansera det hårdkokta med det pajiga, som i Schwarzeneggers guldera. Här blir det dock mest påfrestande forcerat och flamsigt trist. Det finns en eller två episoder som fungerar, som när dottern för första gången måste förföra en person för att komma åt dennes statshemligheter, men åtta avsnitt är plågsamt mycket att ta sig igenom för att nå en klimax som mest bara saknar riktning. Hur mycket Schwarzenegger försöker charma som kramgod CIA-farfar är det tydligt att Terminator-ikonens storhetstid var över för 20 år sedan och FUBAR kommer inte direkt att locka tillbaka Commando-fansen till TV-soffan.