Futurama: Säsong 11 [E01-06] (Disney+)

För länge sedan beskrev jag Futuramas finalavsnitt till en av de bästa serieavslutningarna som någonsin har gjorts och det såg länge ut som att detta var det definitiva slutet för Futurama - en serie som har gjort sig känd för återuppväckas gång på gång igen. Det var såklart naivt att tro att det roliga var slut i denna reboot-beroende TV-era och nu har Matt Groenings ikoniska framtidskomedi alltså vaknat till liv igen efter tio år. Jag har nu sett den elfte säsongens sex första avsnitt och är något kluven till Futuramas återkomst.

Det är såklart att vänta av en show som precis har tinats upp på nytt; muskulaturen har inte värmts upp riktigt, minnet är inte riktigt där, orden kommer inte riktigt fram. Det är en vinglig start som tar vid exakt där den slutade sist, där Professor Farnsworth fixar Frys röra och allt blir som vanligt igen. Lite för välbekant kanske. De sex första episoderna återvinner många höjdpunkter från tidigare säsonger och saknar käckhet och rapphet, där manusförfattarna förlitar sig extremt mycket på nutida fenomen som NFT:s, bitcoin, streamingkultur, vaccinvägran, cancelkultur och så vidare. Futurama har tidigare anammat samtida fenomen för att skruva till det med en sci fi-twist, men serien är som bäst när den satsar på lite mer tidlösa historier.

Hur som helst: det första avsnittet kretsar kring streaming-tittande, vilket i Futuramas värld förstoras till hundra när Fry bestämmer sig för att göra det till sitt livs uppdrag att se allt som någonsin har streamats - något som såklart får dödliga konsekvenser när hans kroppsliga funktioner riskerar kortslutning. Det andra avsnittet är oroväckande trist, där Amy blir mamma till sina tre nya grodbarn tillsammans med Kif. Jag skrattade nog två gånger totalt under dessa två avsnitt (som när träsket "tog hand om" grodynglarna), vilket inte var särskilt lovande för resten.

Det blir dock bättre efter den tredje episoden. Här vankas det Dune-parodier och ett avsnitt som gör narr av Amazon-väldet. Här finns också det obligatoriska julavsnittet, där Bender och allas favoritkrabba Dr. Zoidberg försöker lösa ett mysterium som involverar tidsresor och paradoxer (vilekt är vardagsmat i denna show). Dessa episoder når kanske inte upp till seriens bästa ögonblick, men det finns fortfarande tid för den elfte säsongen att nå upp till sin oändliga humorpotential.

I slutändan hade jag riktigt mysigt med soffpotatisen Fry och dennes återkomst till TV-rutan, trots mina initiala farhågor. Jag skrattade inte särskilt mycket (roligast var Dune-parodin), men det var också mysigt att återse Leela, Conrad, Bender och resten av gänget. Röstskådespeleriet håller fortfarande hög klass och nu hoppas jag att Futurama hittar tillbaka till den klyftiga och djupt emotionella kärnpunkt som kultserien ju är så känd för.