Petter Hegevall väljer:
Power Stone
Det var något av en chanstagning, även fast det stod Capcom på spelboxen och även fast min dåvarande favorittidning Edge hade kallat den japanska originalversionen för ett litet mästerverk. Jag importerade Power Stone från Japan, till min importerade (japanska) Dreamcast och spelade sedan så pass mycket att jag till slut drömde drömmar om Fokkers missil-skjutande alter ego, om Fiskerestaurang-skylten på den där pittoreska statstorg-banan samt om förlusterna som jag led i mina försök att klå min barndomsvän Flush som snabbt blev oförskämt duktig på just detta spel. Power Stone var magiskt. Ett magiskt fightingspel som expanderade mitt sätt att se på digitala slagsmål och designen anser jag står sig som något av det bästa som gjorts. Spelkontrollen var verkligen perfekt och friheten i de tredimensionella banorna gjorde att jag blev beroende av spelkänslan som Capcom här erbjöd.
Mathias Holmberg väljer:
Sonic Adventure
Ja, ja, jag vet. Sonic i tre dimensioner är en hädelse, en spelmässig synd och själva konceptet borde inte ha överlevt betatesten hos Sega. Jag var en Sonic-nörd under 90-talat, och jag kan gott erkänna att Sonic Team grävt igelkottens gräv djupare och djupare sedan början av 00-talet. Men! För cirka 10 år sedan hände något magiskt. Det var då Sega släppte lös Sonic på deras fantastiska, underbara och underskattade Dreamcast. Jag vet att det har sina brister, men jag tror att själva timingen var perfekt för mig. Sonic Adventure var tuffare och större än något Mario rört vid. Den blåa igelkotten sprang ner för skyskrapor, hoppade genom fönster, hängde i helikoptrar och besegrade enorma vattenmonster. Han blev jagad av en späckhuggare, åkte snowboard ned för en lavin - och han var inte ensam. Han hade hela fem andra spelbara karaktär vid sin sida, alla med med unika spelsätt, och bäst var banorna med Knuckles där man fick springa runt i öppna miljöer på jakt efter ädelstenar. Herregud så grymt Sonic Adventure var när det först släpptes, och det har faktiskt en speciell plats i mitt gamerhjärta än idag.
Fredrik Säfström väljer:
Shenmue
Jag var faktiskt en av de lyckligt lottade som spelade Shenmue på releasedagen. Jag hade läst om spelet i månader innan den europeiska premiären och det verkade minst sagt lovande och väckte mitt intresse rejält. När spelet väl hade anlänt lirade jag ett par timmar, men tyvärr blev jag aldrig särskilt trollbunden fram till den dagen då jag lovade mig själv att ge det en ny chans. Och det är jag ytterst tacksam för. Efter ytterligare ett par timmar blev jag gruvligt förälskad och det var snudd på omöjligt att lägga ifrån sig handkontrollen. Genom sin originella spelidé skiljde det sig från mängden, och jag brydde mig mer än vanligt om alla de karaktärer som Ryo Hazuki stötte på under äventyrets gång. Trots sitt lugna tempo lyckades jag ändå bli fastbunden tack vare en fantastisk berättelse och de förekommande Quick Time Events-momenten. Det sistnämnda hade i regel varit otroligt frustrerande i många spel, men i Shenmue var det ett perfekt avbrott i ett annars ganska lugnt spel. Shenmue står sig fortfarande som ett obestridligt mästerverk och jag kommer aldrig att glömma den där vintern för 17 år sedan då spelets skapare, Yu Suzuki, skakade om en hel spelvärld med sitt mastodont projekt.
Kim Orremark väljer:
Virtua Tennis
Jag har exakt noll intresse för sporten tennis, alltså ingen som helst kärlek för själva sporten. Däremot älskade jag Super Tennis på Super Nintendo som litet vårtsvinsbarn och när jag lyckades övertala mina föräldrar att vi skulle importera Segas nya konsol var det givet att Virtua Tennis skulle ingå i samlingen och det ångrar jag inte en sekund idag. Visst fanns det andra underbara titlar på Segas sista konsol men inget av dem spelades lika mycket som Virtua Tennis. Grafiken var fotorealistisk, spelkontrollen snortight och det var lika kul att utmana vänner och familjemedlemmar som att spela mot datorstyrt motstånd. Idag är spel med sporten tennis som huvudroll kriminellt utdöda men jag har svårt att se att något skulle trollbinda mig på samma sätt igen. Dreamcast är en konsol som jag har riktigt svårt att bestämma vilket spel som är bäst, Shenmue, Resident Evil: Code Veronica, Chu Chu Rocket, Crazy Taxi... Listan är lång och konsolen underbar.
Jonas Mäki väljer:
Phantasy Star Online
Dreamcast huserar otaliga av mina största favoriter någonsin, och jag skulle förmodligen omyndigförklaras om någon fick veta hur mycket jag spelat Soul Calibur, Capcom vs SNK 2 och Virtua Athlete - samt att min kärlek till Shenmue och Jet Set Radio är att jämföra med kära släktingar. Men i slutändan kan det bara vara en och det är Phantasy Star Online, spelet som inte bara revolutionerade onlinerollspelande till konsol och lade grunden till mycket av det vi hittar än idag, utan även spelet som mer än någonsin definierat mig som gamer. Jag spelade med flera idag framstående personer i den svenska spelvärlden och såg modemräkningarna skjuta i höjden när vi som pionjärer utforskade en planet som tycktes kunna bli ett nytt hem för mänskligheten. Spelet hade den där magiska spelbarheten som gjorde att samma saker kunde göras om och om igen hur många gånger som helst, och likt förbaskat var det lika spännande och med samma intensitet jag mötte De Rol Le på den där flotten, förmodligen ett tresiffrigt antal gånger. Phantasy Star Online blev spelet som fick mig att upptäcka multiplayer online på riktigt och sedan dess är det något som närmast är ett krav för att jag verkligen ska fastna i spel.
André Lamartine väljer:
Chu Chu Rocket
Om jag någonsin ägde en Dreamcast, skulle jag religiöst spela det underbara pusselspelet Chu Chu Rocket och aldrig någonsin röra något annat spel. Så bra var detta hysteriska multiplayer-lir, som jag först upptäckte hos en av mina konsolägande kompisar och som vi satt med under långa kvällar och garvade ihjäl oss av renodlad spelstress. Spelpremissen var enkel: led dina Chu Chu-möss till sina raketer för att fly från hungriga rymdkatter. Men själva spelet var desto svårare att manövrera, då du och din kompis spelade på samma spelplan och kunde därför sabotera varandras raketer genom att exempelvis leda katterna till varandras raketer eller att leda motståndarens möss till din egen raket. Chu Chu Rocket var så roligt och så härligt beroendeframkallande att jag än idag spelar det i mobilen och hör därför till en av Dreamcasts allra största speltriumfer.
Ronny Carlsson väljer:
Crazy Taxi
När jag spelade Crazy Taxi och House of the Dead 2 på arkadmaskiner, så visste jag att Segas kommande konsol var ett måste. Sega ligger bakom ett flertal mästerliga arkadspel, och Crazy Taxi var en självklar favorit. När Dreamcast och spelet äntligen fanns i hemmet var jag som klistrad. Med The Offspring-låten "All I Want" i bakgrunden flög jag genom spelets San Francisco-gator, plockade upp kunder och slirade över gräsmattor för att nå målet. Inget komplicerat spel alls, men det bjöd på mer glädje än de flesta spel lyckas med ännu idag. Crazy Taxi är inte det bästa spelet som konsolen hade att erbjuda, men det var ett starkt bevis på sann spelglädje. Renodlad underhållning; lättsamt och spelbart så det sjöng om det. Allt klaffade, från det enkla poängsystemet, till de löjliga replikerna som karaktärer spottade ur sig. När jag tänker tillbaka på år 2000 så hör jag fortfarande "Hey hey hey, it's time to make some crazy money! Are you ready? Here we go!". Jag kan inte göra annat än att le.
Lisa Dahlgren väljer:
Resident Evil: Code Veronica
Många håller det första spelet i Capcoms rysligt rysliga skräckserie som det bästa. Andra menar att tvåan eller fyran är bäst. Jag har svårt att välja eftersom Capcom under 20+ års tid pumpat ut kvalitet i form av Resident Evil-spel, med ett par sorgsna undantag. Dreamcast-debuten Code Veronica var sannerligen inte perfekt men det var läbbigt, välskrivet, atmosfäriskt, varierat och ursnyggt och jag kommer därmed aldrig att glömma det. Claire var dessutom den perfekta hjältinnan. Varenda litet skrymsle på Rockfort Island liksom sluttimmarna på Antarktis var och förblir några av de mest välgjorda delarna av hela denna spelserie.
Du har väl inte missat tidigare delar i denna artikelserie?
Gamereactor älskar Super Nintendo
Gamereactor älskar Xbox
Gamereactor älskar NES
Gamereactor älskar Playstation
Gamereactor älskar Mega Drive